Sorg är outtryckt kärlek. Grief is unexpressed love. Att leva med sorg är att fortsätta älska. Det gör det ju lite lättare att bära sorg om det går att tänka så.
Det är intressant med ordet outtryckt i det sammanhanget, för att det antyder ju att kärlek inte kommer automatiskt utan måste tryckas ut. Eller iallafall att den måste uttryckas för att förmedlas, kanske självklart. Är någon borta är sorgen uttrycket för kärleken som finns kvar.
Jag har haft en snubbe som heter Adam Grant som dykt upp i mina flöden med jämna mellanrum, det var därifrån det kom det här med sorg och kärlek. Ändå värd att följa, tycker jag. Väggordsvarningen till trots.
Jag har även tänkt mycket på något Björn Natthiko Lindeblad sa. Typ att: Oavsett en livsval kommer du alltid ha problem, att välja saker i livet är bara att välja vilka problem du ska ha. Problem.
Annat
Jag har jobbat lite för mycket senaste tiden. Med att byta tak, med hela säsongen i ryggen. Jag är trött, ledsen och stressad. Dessutom håller vi på med generationsväxling av gården, det toppar med en konstig känsla av ovisshet, glädje, ilska och allt.
Jag mår rätt dåligt, självförvållat och väntat och inget som kommer innebära mer än att jag kan bita ihop och tänka på att det snart är klart. Snart är jul.
I det här läget är det så uppenbart att jag inte har något verktyg att hantera mitt eget mående, det kokar över ibland, men mest mal det omkring. Svårt att formulera det. I ryggradens uppfostran är egna känslor mest ett problem och något som kan resoneras bort, bitas ihop över och tryckas ner.
"Sorgen och glädjen dom vandrar tillsammans. I helvetet att dom gör det. Sorgen springer före, och drar glädjen strypt i snöre." Bodil M.
Kul! Jag ska skriva en dikt nu. Hörs.
