Köper dyr bil för att man är rädd för andras tankar - inte

Det svider om minnet av när jag skulle berätta för nära, kära och andra människor att jag skulle plugga journalistik och inte fortsätta vara snickare. Att helt enkelt bryta mot en förväntad bana, att tro saker om sig själv som ingen annan verkade tro. Nu i dag skulle jag inte dra mig för att plugga till läkare och vad andra skulle tro och tänka skulle nog i det beslutet inte var en betungande sak. Jag bryr mig inte. 

Men då, 19 år gammal, var det påfrestande. Jag fantiserade om hur någon tänkte på mig som en lågpresterande medelmåtta som inte passade in på en jorunalistiskt utbildning. Kände mig ifrågasatt, men fortsatte. Det var kanske inte så ifrågasatt, mest förvånat skulle jag säga. 

Nu inser jag att den här bloggen är och har varit rätt viktig, den fanns innan jag lade om kursen.  Den har var en gång i tiden en vagga och ett utlopp för en dröm om något publicistiskt. Vad bra att den finns, hoppas dagens 19-åringar har något liknande att tillgå. 

Den trivsamma boken 4000 veckor har några passager som jag verkligen tänker mycket på. Det är i samma linje. En sån sak är kortfattat: Ditt liv blir det du fokuserar på. 

Alltås, summan av allt jag lägger mitt fokus på kommer i slutet vara det som utgjorde mitt liv. 

Är jag arg på vindkraft för det mesta, är det vad mitt liv kommer att gå ut på. Är jag rädd för räntan, rädd för vad som helst, så kommer mitt liv gå ut på att vara rädd. 

Fasen, vad många som är rädda för saker. Vad släkten ska säga, andra ska tänka. Mitt liv kan inte vara en rädlsa för andras tankar, och det är inte det längre. Jag var på håret att belåna mig DUKTIGT för att köpa en ganska fin bil, för att jag var orolig för att parkera på dagis med den vi köpte istället inför tanken: VAD SKA ANDRA TÄNKA OM MIG. 

Vår bil är inte imponerande, men jag imponeras av tanken att inte falla för rädslans av andras tankar när vi köpte bil. Tack Olle. 

Att vara produktiv som en gödselspridare

Läste igenom min förra text, den var lite konstig och svårläst nu när jag fått lite distans. Men det var något, det var en spänd båge, ett försök. 

Eller såhär, vi lägger upp det som ett styrelsemöte i mitt kreativa liv. 


PROTOKOLL
Mötes öppnas av Magnus en söndsagsmorgon.

Närvarande är Magnus. 

Dagordningen nedan godkännes: 

1. Förslag att producera som en gödselspridare. 

2. Förslag att starta en pod som ska heta ärtbaljan. 

3. Förslag att skriva en bok med och om ord som inte finns. 

Punkt 1. 

Magnus anför att: Det har kommit till kännedom och kunskap att Bach och Beethoven blivit två av världens största kompositörer till stor del beroende på att de har två av de största produktionerna av kompositioner. Källan är någon pod som heter Rethinking med Adam Grant. Magnus agrala uppväxt drar liknelsen mellan Bach, Beethoven och en gödselspridare. 

En gödselspridare kastar ur sig en massa skit, onekligen produktiv. Skiten  får saker att växa, men inte gro. Här i anförandet inser Magnus att det inte håller riktigt. Engagemanget falnar, självförtroendet sjunker, tvivel gror. Texten markeras, raderas. 

Mötet avbryts. 

---- 

BRYT. PAUS. 

Det är precis det här det handlar om, att låta skiten komma, att lita på att många försök leder någonstans. att inte styras av att det "kan vara för dåligt". Att någon skulle kunna döma oss för att vi försöker med något. 
Men det är ju trist med all dynga som någon oengagerad person fyller internet med. Viss talang underlättar. 

Fast jag hade ju jublat om någon talanglös granne skrev om att vara produktiv som en gödselspridare. Det hade ju sporrat mig att också göra det. Inspirerat, sänkt ribban för vad som är normalt att göra. Att ha en blogg borde bli allmängods, kreativa projekt normen, då hade jag trivts bättre här. 

Jag har inte rättat eller fixat med texten ovan, den är som den är, en klick bajs från en gödselspridare som tappat tron på sin liknelse men ökat tron på att publicera är viktigare än att polera. 

Man kan inte polera skit, men publicera går ju bra. Ducka.