Jag fick beröm, det var ju kul de

Vi har gjort var sitt personporträtt (reportage) på 4000- max 8000 tecken. 

 Jag intervjuade en KRAV-godkänd mjölkbonhe. Vi pratade om allt, mest om hennes gård. Hen var utbildad veterinär. Hen var bra på att förklara, och ännu bättre när jag redan är insatt i vad en bonde är. Mer om hen en annan gång.  För övrigt, visst är det kul med "Bonhen". Modernt, könlöst.

En av hens äldsta kor, påminner mycket om våran (numera slaktade) gammelko 221 hemma.

Jag skrev en text utifrån träffen med bonhen. Den blev lång, 7000 tecken. Jag skrev om skrivkrampen i inlägget innan detta. Den släppte kan man säga. Pang bom hade jag kastat ur mig en text. Jag läste igenom, lämnade in ett par timmar innan deadline. Ovanligt för att vara mig. 

Vi skulle sedan ge kommentarer på varandras texter, senare även sitta kring ett bord i grupp med en lärare. Jag var ganska nervös av svettlökarna att döma.  Osäker på texten. Har jag krånglat till det? Har jag missat något? Finns det någon sorts finess? Ingressen är för lång. Hela texten är för lång.

Vi började med en annans text. "Ändra det här, tänk på det här." Sen ännu en annans text. "här har du en konstig mening." Sen till min text.

Klasskompis efter klasskompis sa ungerfär vad jag själv tyckte om texten. Det fattas ett stycke om henne. En mening i ingressen ska bort. Ett par ord är fackspråk.

Sen kom turen till läraren. Hon är frispråkig, har humor och säger precis vad hon tycker. Inget knussel.

"Ändra här, kolla över det där. Korta här..." Hon pekade och strök under. Jag anteckande. Hon fortsatte "Och den här delen. Det märks att du verkligen kan skriva"

Det var otroligt roligt att höra, tidigare kurs med mycket skrivande var rätt nedslående. Nyhetstexter är rätt nedslående... Men det här var ju kul, tack lärarn.