Jag gillar den. Den får stanna ett tag till. Trots att jag nästan skäms över den. Jag rodnar ju hejdlöst om någon nämner den högt. Och när någon för det på tal så byter jag samtalsämne illa kvickt. När Bror en dag la upp en länk hit från sin betydligt mer trafikerade blogg, kände jag mig hedrad. Men det var en svag känsla jämfört med den prestationsångest som sköljde över mig i samma sekund. Säkerligen normalt beteende och jag klarade ju av det. Fascinationen över att det dagligen är en hel "drös" med folk som klickar sig in helt av sig själva är alltid stor. Fortfarande finns det dock något som gör att jag inte postar länkar till mankelicken.blogspot.com på Facebook eller Twitter stup i ett. Har inte gjort det, någonsin. Oavsett om jag tycker att jag gjort det mest geniala inlägg. Kanske är det så att jag inte gjort det där geniala inlägget än och därmed inte funnit anledning att länka. Troligtvis är det samma gen som i yngre dagar fick mig att banga från barnkörens uppträdande, någon sorts scenskräcks-gen. Fast det stämmer inte heller, det är inte scenen som är problemet.
Jag är nog mest blyg.
Grattis bloggen. Nu ska jag fira med chokladpudding.
Har för övrigt publicerat 96st inlägg. Skulle ha tagit mig i kragen och gjort det 100 jämt. Har även 134 opublicerade inlägg, det ena sjukare än det andra. Eller tråkigare. Eller kortare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar