En om älgen

Nu, just nu smyger sig paniken på bakifrån. Jag har levt i en parallell verklighet i en stuga. Utom mobiltäckningens länk till samtiden. Kommunikationen har mest gått via 155mhz och meningarna avslutas med .kom. Jag som borde ha lyssnat på föreläsning och verkligen läst en bok om samhällsvetenskapliga metoder.

Foto: Madeleine Dahlin, https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10151818439458604&set=a.10150502350053604.394037.709763603&type=1&theater

Istället har jag läst marken efter spåren. Lyssnat på skogen efter trampen och stegen. De där kvistarna som knäcks en bit bort, närmar sig och hörs tydligare. Det kommer från sydväst, hunden måste ha vänt om och hittat älg trots allt. Nu skäller den också, upptag. Där, nere i svackan på stigen bör den komma som det låter, jag måste flytta mig, ser jag den än?, var är hunden. Tusen planer smids och tusen tankar tänks. Fokus är äckligt totalt, allt är under kontroll och analys. Ögonen spanar efter älgen, letar kvista på marken att inte trampa på, kollar efter hunden och letar ett läge med mindre grenar och öppnare sikt. Ingen kalv är med. Siktet sätter en röd prick mitt i bogen. Allt stämmer nu.

Adrenalinet täpper till alla onödiga sinnen, stänger ute 130 decibel knall. Bedövar axeln för 13 joule rekyl. 

Vet inget annat som kan ge den här känslan. En lång väntan på det rätta tillfället, det rätta djuret på det rätta stället. Plötsligt händer det och kroppen visar att det finns en nivå som regeras av agerande och utesluter långdraget funderande.