Det var ett helvete att inte veta var han var. Det var ett helvete att inte veta hur han mådde. Att sitta 80-90 mil bort var ett helvete när man visste att andra sprang i skogen och letade. Att inte kunna göra ett skit åt någonting var ett helvete.
Här långt borta var det räddningen att hela tiden få veta vad som händer via förstahands-info. Det har varit värt otroligt mycket. Att slippa lösryckta rykten via avvägar via en grannes kompis. Att slippa fundera och fantisera, det dämpade oron massvis. Tackar Madde och hela familjen för att ni orkade berätta, alla sms och samtal. Fantastiskt starkt av er, genom allt. Ingen aning om någon av er läser här, tack igen hur som.
Nu, när de positiva beskeden har avlöst varandra kan man andas igen. Å det är skönt.
Läser igenom dagboken, alla de scenarion som hamnade där de första dagarna. Jag kan stryka de värsta, sparar det sista och bästa. Tror på det.
Man blir sjuk av att någon nära är sjuk, har märkt det förut och det blev väldigt tydligt nu. Helt plötsligt kan man inte göra skoluppgifter, att öppna en bok känns värdelöst.
Tack och lov är det likadant när de positiva beskeden trillar in, att höra alla framsteg ger mycket. Oron klingar av, blicken siktar framåt och allt blir lättare.
Snart släpper vi en hund, bastar i Bjässjön och tar en kall på nedersta laven. Bara frågan om tid, inget annat.
Men, du skulle aldrig skulle tagit av dig det där halsbandet.
Åh Mange va fint
SvaraRaderaAv en slump hittade jag din blogg. Sitter med tårar i ögonen och läser dina rader. Ett år har snart gått och tänk att vi nu har släppt en hund, bastat i Bjässjön och tagit en stark! Allt är inte precis som förut men i alla fall nästan och det är mer än BRA! Tack Mange!
SvaraRadera/ Madde