The new deal

Det tog strax över två år att komma på ett syfte och en form. Nu är den här, jag har en idé om vad bloggen är till för. Bra!

VAD?

Jag bloggade för ett tag sedan om att börja "vardagsblogga", om hurvida det var en tjejgrej. Vad som krävdes för att det skulle vara ok som man.

Jämställdhet osv.

Jag är fortfarande osäker, men testar. Nu ska jag skriva om vad jag gjort. Behöver inte vara något speciellt tänker jag. Bara en revy över vad jag har för mig. Kanske kan någon hitta något intressant. Kanske blir det bara en fasad som inte stämmer med vem jag är. Kanske är det ett konstprojekt. Kanske kommer jag inte göra mer än ett vardagsinlägg? Vi får se hörrö.


Inlägg nummer ett

Först:
Nu känner jag att jag inte vill berätta om mitt nyårsfirande. Jag måste alltså välja något jag gjort i närtid.
OK.
Gärna något jag har en bild till.

Lyckan

På julafton fick min storasyster en liten radiostyrd helikopter och jag en målarlåda. Jag var väldigt nöjd med målarlådan, inte alls så. Men en radiostyrd helikopter. Avundsjukan visste gränser, gjorde sig ändå påmind. Hon är snäll min syster, alla fick köra. Testturen gjorde avundsjukan ännu större. Habegär växte.

Jag och min vän spädbarndoms, barndoms och nutidsvän Peter och hans far gick på norrländskt "verktygsamlar-manér" och strosade på Jula här om dagen. Peters far skulle ha läsglasögon. I kryssningen mellan hyllorna fastnade jag för en hög med lådor. Radisotyrda helikoptrar. Jag tog upp ett paket i händerna. Vägde det, synade det. Habegär. Det gick inte att lägga tillbaka lådan. 200 kronor är som hittat!, skrek min inre ekonom. Peter stod brevid mig, med händerna lika klistrade. Vi gick sen lyckliga ut från Jula. Med varsin radiostyrd helikopter. Läsglasögonen var slut.

Den är fantasktik. Sprider glädje, hoverar och blinkar.