2021-01-06

Opublicerat inlägg från 2013, en orgie i författardrömmar. Som en imitation i text. Spännande.

I en liten låda på ett bord ligger en kattunge. Som en knuten näve ligger den ihopkurad och alldeles död. Den varken spinner eller jamar, klöser eller leker. Andas inte, utom tvivel är den död. För ett par timmar sedan hade skuggorna från den dansat över golvet när kattungen jagade fjärilarna mellan fönsterkarmarna, mot de skitiga fönsterrutorna. Solen lyste eftermiddagsslött genom den grova granen på tomtgränsens grenverk. Lägsta grenen skavd av ett rep, kåda sipprar där repet gnagt sig genom den tunna barken. Lukten påminner om jobbet på sågen. Truckens stank av diesel och hydraulolja blandades ofta med terpentin och just kåda. Repet var av samma typ som det hen knöt upp dörren i trucken med när det var riktigt varma dagar mellan stabbarna. Repet som översvämmade alla som jobbade kring pappersbruket. Det där repet som löpte jämte valsarna i pappersmaskinerna, vad det gjorde där visste hen inte men det var en lycka att komma över en linda uttjänt rep av den typen. Lent och stark rep, vävt i ett rutmönster. Som nytt var det klargult men med tiden bleknade det och fick en mer gräddvit färg.  Han hängde nyss upp båten på gaveln till boden med samma rep. Snorungarna som lånat båten sist hade pissat i förvaringslådan som fanns under roddsätet. Utan lov tog de båten, rodde runt runt i tjärnen långt in på natten, varv på varv. Morgonen efter låg fyra gäddor bredvid bryggan, båten knappt uppdragen ur sjön, lite blåst hade fått den att driva iväg. Och piss-stanken som kom som en våg när lådan under roddsäste öppandes. Grannen tyckte att han borde sätta ett lås på kedjan precis som han gjort förra sommaren. Ett litet bara, fast ett dyrt som inte rostar och kärvar. Ellet ett sånt där från Överskosttsbolaget, armens gamla rundade lås med den där halvcylindriska nyckeln. De kärvade fan aldrig, sa grannen med stolthet i rösten. En stolthet över hur rejält försvaret var förr i tiden. Det vilade där inne, sipprade ut när tanken rörde vid något som påminde om de 15 månader grannen hade gjort rekryten på sjuttiotalet. Grannen forsatte; å andra sidan funkade var femte lås till varandra, men det spelade ingen roll, ungarna ger fan i båten om det bara sitter ett lås i vägen. "Ge fan i båten är bättre en ta fan i båten, för då får man ju ro så mycket." Grannens skämt.

Döden, du kan inte göra något. Nej det funkar inte med cellgifter, ett skämt räddar honom inte. Det finns inga rep som han kan klamra sig fast vid medan du drar upp honom ur hålet. Det är bottenlöst, det kan bara sluta på ett sätt. Dimmor kommer dra in, fukta dig där du står och fryser medan de täcker sikten och mörkret lägger sig. Du kan ta döden i din hand, döden är ett hantverk. Dimman kommer, men fokusera inte på den, du har inget att sätta emot. Vi bäddar för sorgen, jag hoppas vi får hålla handen när mörkret kommer. Som de höll hennes hand, urmodern. De sjöng för henne, höll handen och sjöng. Hon var ingen fågelunge där i sängen. Hon var fågelmamman som dog. Fågelungarna hon ruvat och matat satt runt henne. De sjöng sånger.


Solen ska inte gå upp på flera timmar, det har snöat i natt. Om en kvart ringer väckarklockan. Han tar sin nariga hand från bröstet och trycker av alarmet innan det hinner gå igång. Hans rygg som ligger tryckt mot madrassen, den är stelare i dag än igår, försiktigt tar han sig upp ur sängen ut i köket. Det finns te kvar i kannan sen kvällen innan. Han fyller en kopp och ställer in i micron. Ångesten över att snart behöva möta problemen som tjugo minusgrader skapar i en lagård sveper över honom och han förmår inte gå och hämta tidningen. Tankarna trycker ner honom på pinnstolen, skopar arbetslusten ur honom. Trettio mjölkstinna kossor, tjugo minusgrader. Skruvarna kommer inte att skruva säden. Ensilaget kommer vara stelfruset. Kossorna kommer skita strålar av rinnande skit. Kladdet, fukten som rinner i taket när värmen från trettio kor möter kylan av januari på andra sidan väggar, dörrar och tak.


Rött vin i en gammal syltburk, jävlar vad snyggt. Det hade varit en kamp att få bort de sista kladdiga resterna av Bobs fula etikett. Men nu var jordgubbsylt var utbytt mot rödvin, och fan vad det såg helt rätt dekadent men städat ut. Snart skulle Anna komma hem, först en spark mot dörren som man måste göra för att handtaget ska gå att trycka ner, sen stöket när hon vräker in tre kassar och en väska över tröskeln. Pust och stön skulle höras när den blå jacka åkte upp på spiken, skorna skulle hon sparka av sig mot  skostället. Det var ljud av vardagen, en bättre hälft som kom hem. Han lyfte burken med rödvin mot glödlampan som hängde i en sladd över diskbänken. Det var dags att gå ut nu, klockan var snart halv fem och han borde satt igång för en bra stund sedan.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar