Skrivet på min tjugonionde födelsedag men legat opublicerat i ett år.

Säkert att någon sagt det, försökt förmedlat insikten till mig. Inte förstod en annan vad det handlade om, då. 

Det här med att få ett barn, är som att vidga sig själv. Det blev inte en till separat människa som jag trodde, nya människor i ens liv brukar ju fortsätta vara en separat människa även om de blir en nära. Men det här barnet är en fullkomlig förlängning av ens eget jag. Hennes gråt är mitt och skrattet och allt. 

Det hade jag ingen aning om.