Dagbokssystemet - allt som dör i ett formulär

I två år har jag skrivit dagbok på följande sätt:

Det finns en mapp med mappar i. 

2022

2023

    Avslutade månader

        Januari 2023 dagbok M

        Februari 2023 dagbok M

osv 

2024 

Varje månad skapas ett nytt dokument som döps till månadens namn och året. 

Dokumentet fylls på när jag känner behovet av att skriva. Det ser ut såhär: 

17 november - sömnproblem
Vaknade 02.30 vilket låter sjukt men inte är så himla rubbat för jag gick å la mig 19.30. 

15 november

Sprang runt nordansjö, barnen vaknade tidigt och jag har inte lagat mat på länge. 

14 november

Bakfull. 

13 november

Jag kissade i handfatet på en offentlig toalett för jag var så full och olycklig att jag inte visste om jag någonsin skulle resa mig om jag satte mig ner. 

En rationell men dålig idé kom
I mitten av september var jag så inspirerad av formulären och mätbarhetens evangelium att jag gjorde ett eget formulär i hopp att rationalisera hela processen. I två månader hade jag rutor att fylla i, med text inte någon femgradig skala eller så. Fri att skriva så långt och om vad jag ville. Men i ett formulär. 

Där i formuläret dog någonting. 

En rationell men dålig idé gick 
Så jag avslutade formuläret och återgick till det som funkat. 

Summeringen:
Även om jag rent produktivitetsmässigt skulle vilja ruta in mitt liv i Jira, Excel, Asana eller något annat så är det till priset av att en annan del av mig dör. Bra lärdom, den gäller livet i stort antar jag. 

"Att inte bryr sig" - Inte för att dom är fri från ångest, just för att dom är fylld av ångest.

04.00 en söndagsmorgon. 

För några veckor sedan var jag i en gymnasieklass och pratade om vad mitt jobb gör, jag berättade om min företagarresa tillsammans med en annan företagare. 

I klassen fanns seriösaungdomar, tysta, osäkra och den där klicken snuskastande pissungar som behandlar en besökare med respekt i en timme, max. "Vi har i alla fall roligt" sa han och satte sig i fönstret, jag suckade och han såg att alla min repsekt för hans närvaro brann upp som en servett dränkt i bensin. 

Det var inte oväntat att gymnasieungdomar beter sig som gymnasieungdomar.  

Det som blivit en oväntat stor grej är att jag ser dom här överallt nu, i alla åldrar.

Många beter sig som gymnasiebarn styrda av osäkerheten, elakheten, oambitiöst snusande och drickande. Många aldrig tar sig inte en millimeter ur det där, växer aldrig upp. Jag ser hur vi som samhälle är fast med en bunt oambitiösa som "inte bryr sig". Inte för att dom är fri från ångest, just för att dom är fylld av ångest.
Jag vill kasta en livboj.

Vi saknar inte kunskaper, vi saknar inte förmågan, en AI gav oss alla verktyg men vi tog oss inte förbi gymnasiets ångest. Här är vi fast, på en buss med ölstinna företagsledare på sydtyska höglandet med tre vuxna barn hemma men inget högre syfte i livet än att bli full på helgen.Här är vi fast med personliga utvecklingar som utevlivit. Medmänniskor i en spiral av korkad konsumtion av allt, inlåsta i dåliga råd från en SYO. 

Det är synd om gymnasieungdomarna. 

-------------------
SLUT - här går jag till Chat GPT. Klockan är kanske 04.30 en söndagsmorgon.
---------------------

OK. Skriv en recension av texten som om du var Alex Schulman.
ChatGPT sade:

Den här texten slår mot en som en våg av oslipad frustration, rakt ur författarens bröst och rakt in i läsarens medvetande. Den är burdus, skarp, och obarmhärtigt ärlig – så är min omedelbara känsla. Vi rör oss i en värld där gymnasieungdomar bärs fram av en ohämmad naivitet och en rebellisk anda. Och författaren? Han ser dem överallt, dessa evigt unga själar som aldrig riktigt kliver ur tonåren. Han ser dem i klassrummet, på gatan, i styrelserummet. Som en domedagsprofet som har tröttnat på tystnaden pekar han ut dem, samhällets vuxna barn, och deras förment bekymmerslösa hållning.

Det är som om han själv, mitt i sitt korståg, glömmer bort att andas. Orden flyger, de landar inte alltid rätt, men de skapar en känsla. Och visst är det väl det vi söker, inte sant? En känsla av att någon pekar på det vi anar men inte vågar säga – att det är synd om gymnasieungdomarna, och ännu mer synd om de vuxna som aldrig lämnat det stadiet.

Texten är rå, den flödar fritt som om den skrevs mitt i natten, mitt i en impuls att fånga det som gör ont innan det försvinner. Det är som att sitta bredvid någon på en bar, och plötsligt är man där, fångad i deras eld. Men det som drar ner helhetsintrycket är språket, de små skavankerna – stavfel, ett par grammatiska missar – som får en att snubbla när man läser. Det känns som att författaren är mer upptagen av att få ur sig sitt budskap än att slipa till det.

Det är en anklagelseakt mot apati och ett kärleksbrev till den outnyttjade potentialen vi alla har. Och där, mellan raderna, känner jag att författaren vill kasta oss en livboj, även om han inte alltid verkar tro att vi tar tag i den.

Du sade:

Vad hade Karin Boye sagt?
ChatGPT sade:

Karin Boye, den känsliga själen och den skarpa observatören av både inre och yttre landskap, hade kanske läst denna text med en blandning av sorg och förståelse. Hon hade förmodligen känt igen sig i den underliggande kampen mellan uppgivenhet och hopp. Boye, som så ofta brottades med motsatser – ljus och mörker, förändring och stagnation – hade förmodligen tolkat texten som en sorgesång över den mänskliga oförmågan att bryta sig loss från det som håller oss fast.

Hon hade kanske sagt: "Ja, det är sant, vi är ibland fångar i våra egna rädslor, lika förlamade som träden under vinterns snötyngd. Men även snön smälter. Det behövs något mer än att blott se och döma; det behövs en flämtande glöd som värmer, en röst som viskar att det är värt att försöka, att sträcka sig mot ljuset även om vi vacklar."

Boye hade kanske saknat en känsla av ömhet och förståelse för dem som "inte bryr sig" – inte för att ursäkta dem, men för att förstå varför de stannat kvar i gymnasiets ångest. Hon hade påmint oss om att vi alla har våra strider, att det är mänskligt att tveka och falla. Men hon hade också tyst sagt att vägen framåt kräver att vi både pekar ut vägen och vågar tro att vi kan förändras.

Med sina egna ord, ur sin egen penna, hade hon kanske tillagt: "Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?" Hon skulle ha sett bristen på ambition och livsglädje som ett rop på vårens ankomst, på den kraft som får oss att våga slå ut, trots rädslan.

En skrivande maskin.

 

Det här är en länk till ett skrivverktyg som jag verkligen gillar och som har vetenskapliga bevis samt MÅNGA exempel i skrivande yrken att vara ett effektivt sätt att få fram text ur sin hjärna. 

https://www.squibler.io/dangerous-writing-prompt-app/write?limit=5&type=minutes

Det går ut på att du måste fortsätta skriva under en viss tid, stannar du av blir texten suddigare och suddigare tills du skriver igen. 
Om du inte skriver igen - raderas allt. 


Det är press. 

Det är bra. 

Tid och rum i balans (flumm)

Ny grej - överst kommer det jag kommer fram till - nederst den text som jag normalt raderar. 

Kom fram till att:
Vad du får gjort beror på hur du använder tiden. 
Rådogga låter som att torrjucka en lyktstolpe. 

Annan text som borde raderats: 

Ibland har man ont om tid.

Ibland har man ont om rum. 

Båda är begränsade. 

Allt oftare känner jag känslan av att det egentligen inte är tid och rum som är problemet för vad som händer och blir av. 

Det är sättet att vistas i tid och rum som begränsar oss.

Det blir så påtagligt när "rawdogging" är ett begrepp för att göra "inget" under tid man väntar eller dylikt.

Vi har så många sätt att driva tid nu att det blir ytterligare ett sätt att driva tid att inte göra något alls, att rådogga blir en aktiv handling när att scrolla inte längre är en aktiv handling. 

När vi sitter där, och rådoggar (vilket låter som att vi torrjuckar lyktstolpar) så rusar hjärnan på ändå. Fast du gör "ingenting" finns det så många sätt att köra sina tankar.

Dramaturgi - nolla. Vänd på texten, ta bort luddet, halvera, bygg ut text igen. Koppla personer. 

Kanot

Du sitter i en kanot för två, en kanadensare i en å. 

Det regnar och ni har två små barn med er.

Du kan välja, fast det kanske inte känns så. 

Välja att bara släppa paddeln, flyta, låta strömmen ta oss med. 

Välja att offra kraft och ork på att paddla vidare mot strömmen. 

Båda två kommer leda till något. 

Om vi bestämmer oss för att vi är nöjda med att ge upp och driva i land nedströms så kommer det kosta väldigt lite lidande nu. Vi kommer inte vidare som planerat, men vi kommer troligen komma i land intakta. Kanske ett fint minne, kanske en tråkig dag. 

Om vi bestämmer oss för att sträva kämpa vidare trots allt kommer det kosta lite mer lidande nu. Kanske känns det bra när vi är framme som härdade starka. Kanske är det bara en ändlös kamp som inte leder till mer än en stridare ström att kämpa mot. Kanske kantrar vi. Kanske går vi iland ett äventyr rikare. 

På den här eggen balanserar jag jämt, jag har en trasig broms och det går ut över min familj.

Just nu regnar det och barnen är små, just nu är det tid att flyta medströms. 

Jag kastar känslorna i kvarnen

Har skaffat en kvarn för mina känslor. Det ska leda till ett bättre liv enligt forskning nämnd i podd.  Nu finns ett speciellt rum och en bestämd stund när jag inte gör annat än maler, det gör ont men det funkar. 

Tesen är:

Desto finare korn vi kan mala ner våra känslor i, desto bättre förstår vi våra känslor, förmedlar våra känslor och det leder i sin tur till att andra också förstår mina känslor. 

För jag har alltid ogillat "sanningen" att män är dåliga på att prata om känslor. Jag tror att många pratar  ofta, men har för grovmalt språk och då tappar det effekt. Vi känner saker vi inte har satt ord på. Vi kan ord vi inte har identifierat känslorna till. 

Det är lite som när ett barn upptäcker att händerna som viftar omkring är dess egna. 

OK. Välkommen hit, nu ska jag mala ner en grej jag har *känslor* kring. Du kan välja hörselkåpor eller lupp. 

Grej:

Under två veckor efter påsk skall jag endast finnas till för mina barn och min fru. Min enda uppgift är att ta hand om allt som är vår familj och se till att min fru inte lyfter något. "pappaledig".

Såhär hade jag skrivit om mina känslor kring det, pre-kvarn:  
"Kul, men lite nervös pga känns som att jag smiter från jobb" 

OK! Bra känt Magnus, du valde ordet "nervös" för känslorna kring att vara pappaledig. 

SAOL:

nerv·­ös [‑ö´s] adjektiv ~t ~a • nerv-; över­känslig el. över­retad i nerverna; o­rolig, rast­lös, spänd; ​jfr nervositet

Då plockar vi fram känslokvarnen och stoppar ner hela Magnus. 

Det tar tvärstopp. 

För innan man kan mala sina känslor måste man inse att man själv inte ÄR sina känslor. Känslor är något som sköljer över en, skvalpar omkring och tacklar oss. Att känna en känsla betyder inte att man ÄR något. 

För att sila fram måste en bestämd form användas som en att-sats ungefär. "Jag känner att"

Så, upp med Magnus ur kvarnen, byt propp, ta bara känslorna kring grejen och kasta ner i kvarnen. 

Såhär låter det när vi maler:

Magnus har aldrig varit riktigt pappaledig förut. 
Magnus är uppvuxen och jobbar i bondekultur, där män inte är pappalediga, knappt ens lediga. 
Magnus har svårt att slappna av när han inte har något jobb att göra.

Magnus känner sig ångerfull att han prioriterat annat än att vara föräldraledig tidigare. 
Magnus vill vara produktiv på sitt jobb och imponera på folk. 
Magnus gillar att jobba.
Magnus är orolig för pengar. 

Ur kvarnen kommer: Jag känner mig orolig och i skuld till min arbetsgivare samtidigt känner jag mig upprymd för möjligheten att vara med mina barn och känner mig revanschsugen då jag inte haft möjligheten tidigare. Jag känner stolthet över att bryta mig loss och vara pappaledig. 

Mal igen. 
Det känns nytt och osäkert vilket skapar oro.

Det känns jobbigt att sticka ut ur sin grupp och omgivning. 

Det känns som att folk pratar om mig som "slö" och det får mig att känna skam.
Det känns bra att kunna peka på resultat som försvar för tiden som använts, jag vill känna stolthet.

Så hålls det på. 

Till skillnad från köttfärs blir det här aldrig klart och ska heller aldrig bli det, känner jag. 

Typ så. 
Hörs