En skrivande maskin.

 

Det här är en länk till ett skrivverktyg som jag verkligen gillar och som har vetenskapliga bevis samt MÅNGA exempel i skrivande yrken att vara ett effektivt sätt att få fram text ur sin hjärna. 

https://www.squibler.io/dangerous-writing-prompt-app/write?limit=5&type=minutes

Det går ut på att du måste fortsätta skriva under en viss tid, stannar du av blir texten suddigare och suddigare tills du skriver igen. 
Om du inte skriver igen - raderas allt. 


Det är press. 

Det är bra. 

Tid och rum i balans (flumm)

Ny grej - överst kommer det jag kommer fram till - nederst den text som jag normalt raderar. 

Kom fram till att:
Vad du får gjort beror på hur du använder tiden. 
Rådogga låter som att torrjucka en lyktstolpe. 

Annan text som borde raderats: 

Ibland har man ont om tid.

Ibland har man ont om rum. 

Båda är begränsade. 

Allt oftare känner jag känslan av att det egentligen inte är tid och rum som är problemet för vad som händer och blir av. 

Det är sättet att vistas i tid och rum som begränsar oss.

Det blir så påtagligt när "rawdogging" är ett begrepp för att göra "inget" under tid man väntar eller dylikt.

Vi har så många sätt att driva tid nu att det blir ytterligare ett sätt att driva tid att inte göra något alls, att rådogga blir en aktiv handling när att scrolla inte längre är en aktiv handling. 

När vi sitter där, och rådoggar (vilket låter som att vi torrjuckar lyktstolpar) så rusar hjärnan på ändå. Fast du gör "ingenting" finns det så många sätt att köra sina tankar.

Dramaturgi - nolla. Vänd på texten, ta bort luddet, halvera, bygg ut text igen. Koppla personer. 

Kanot

Du sitter i en kanot för två, en kanadensare i en å. 

Det regnar och ni har två små barn med er.

Du kan välja, fast det kanske inte känns så. 

Välja att bara släppa paddeln, flyta, låta strömmen ta oss med. 

Välja att offra kraft och ork på att paddla vidare mot strömmen. 

Båda två kommer leda till något. 

Om vi bestämmer oss för att vi är nöjda med att ge upp och driva i land nedströms så kommer det kosta väldigt lite lidande nu. Vi kommer inte vidare som planerat, men vi kommer troligen komma i land intakta. Kanske ett fint minne, kanske en tråkig dag. 

Om vi bestämmer oss för att sträva kämpa vidare trots allt kommer det kosta lite mer lidande nu. Kanske känns det bra när vi är framme som härdade starka. Kanske är det bara en ändlös kamp som inte leder till mer än en stridare ström att kämpa mot. Kanske kantrar vi. Kanske går vi iland ett äventyr rikare. 

På den här eggen balanserar jag jämt, jag har en trasig broms och det går ut över min familj.

Just nu regnar det och barnen är små, just nu är det tid att flyta medströms. 

Jag kastar känslorna i kvarnen

Har skaffat en kvarn för mina känslor. Det ska leda till ett bättre liv enligt forskning nämnd i podd.  Nu finns ett speciellt rum och en bestämd stund när jag inte gör annat än maler, det gör ont men det funkar. 

Tesen är:

Desto finare korn vi kan mala ner våra känslor i, desto bättre förstår vi våra känslor, förmedlar våra känslor och det leder i sin tur till att andra också förstår mina känslor. 

För jag har alltid ogillat "sanningen" att män är dåliga på att prata om känslor. Jag tror att många pratar  ofta, men har för grovmalt språk och då tappar det effekt. Vi känner saker vi inte har satt ord på. Vi kan ord vi inte har identifierat känslorna till. 

Det är lite som när ett barn upptäcker att händerna som viftar omkring är dess egna. 

OK. Välkommen hit, nu ska jag mala ner en grej jag har *känslor* kring. Du kan välja hörselkåpor eller lupp. 

Grej:

Under två veckor efter påsk skall jag endast finnas till för mina barn och min fru. Min enda uppgift är att ta hand om allt som är vår familj och se till att min fru inte lyfter något. "pappaledig".

Såhär hade jag skrivit om mina känslor kring det, pre-kvarn:  
"Kul, men lite nervös pga känns som att jag smiter från jobb" 

OK! Bra känt Magnus, du valde ordet "nervös" för känslorna kring att vara pappaledig. 

SAOL:

nerv·­ös [‑ö´s] adjektiv ~t ~a • nerv-; över­känslig el. över­retad i nerverna; o­rolig, rast­lös, spänd; ​jfr nervositet

Då plockar vi fram känslokvarnen och stoppar ner hela Magnus. 

Det tar tvärstopp. 

För innan man kan mala sina känslor måste man inse att man själv inte ÄR sina känslor. Känslor är något som sköljer över en, skvalpar omkring och tacklar oss. Att känna en känsla betyder inte att man ÄR något. 

För att sila fram måste en bestämd form användas som en att-sats ungefär. "Jag känner att"

Så, upp med Magnus ur kvarnen, byt propp, ta bara känslorna kring grejen och kasta ner i kvarnen. 

Såhär låter det när vi maler:

Magnus har aldrig varit riktigt pappaledig förut. 
Magnus är uppvuxen och jobbar i bondekultur, där män inte är pappalediga, knappt ens lediga. 
Magnus har svårt att slappna av när han inte har något jobb att göra.

Magnus känner sig ångerfull att han prioriterat annat än att vara föräldraledig tidigare. 
Magnus vill vara produktiv på sitt jobb och imponera på folk. 
Magnus gillar att jobba.
Magnus är orolig för pengar. 

Ur kvarnen kommer: Jag känner mig orolig och i skuld till min arbetsgivare samtidigt känner jag mig upprymd för möjligheten att vara med mina barn och känner mig revanschsugen då jag inte haft möjligheten tidigare. Jag känner stolthet över att bryta mig loss och vara pappaledig. 

Mal igen. 
Det känns nytt och osäkert vilket skapar oro.

Det känns jobbigt att sticka ut ur sin grupp och omgivning. 

Det känns som att folk pratar om mig som "slö" och det får mig att känna skam.
Det känns bra att kunna peka på resultat som försvar för tiden som använts, jag vill känna stolthet.

Så hålls det på. 

Till skillnad från köttfärs blir det här aldrig klart och ska heller aldrig bli det, känner jag. 

Typ så. 
Hörs