2014-01-28

Dan före filmaredan



Mitt i slutet av planering och förproduktion på ett litet sidoprojekt, det är svårt att översätta alla tankar och bilder som finns i huvudet till handling och verklighet. Ibland kommer uppgivenheten över en som en kall våg, full av vassa isklumpar. Sen tar man nya tag och det känns bra. Sen kalldusch. Sen hoppfullt. Sen isvak. OSV tills man är helt färdig på alla sätt å vis.

Hur som, imorgon är det skarpt läge. Stora filmaredagen™.

Maninismen då. Den förknippades hårt till att vara ett motstånd till feminismen. NEJ. Det är inte min tanke alls. Tanken var att pusha män att sluta hålla tönthårt på manliga saker och skräckavstånd till allt som kan anses kvinnligt.

Nu yppar jag inte ett ord till om denna ism innan jag hunnit diskutera den fysiskt.


Nedan ser du hur man ser ut när man gör förproduktion. Nu så nervig att det skrivs listor. Händer annars kvällen innan långa resor och vid älgjaktspremiär.

Bild från @alvafelicia
För övrigt:  Hamstern Börje bor på Ängö.

2014-01-25

Med-lemmar

Maninismens medlemmar heter med-lemmar, fantastiskt kul.

I övrigt går utvecklingen går sådär, alltså inte alls. Synd men inte så förvånande, jag har ju inte gjort nåt åt det.

Igår kom hemifrån-folk som bor i krokarna på middag tillsammans med andra vänner i Kalmarbubblan. Sex stolta unga människor åt paj, pratade barnafödande och om Gudrun Schyman. Var det män runt bordet? Ja, en med mustasch satt där mätt som en mansgris bland fem från "den andra sidan". Så långt ifrån mansmiddag man kan komma helt enkelt. Det är så maninismen kanske funkar, kön är ingen motsättning i sig.

Tänker igenom vad det var för en middag, analyserar smått vad som hände, summerar och lägger på minnet. Sen är då min tanke att dra ihop till en mansmiddag, jämföra vad vi kommer få ut av den. Vad vi pratar om och hur den går till helt enkelt. Sen blir det en spännande final där vi blandar honor och hanar 50/50. Spänningen, vad ska  avslöjas? En masse.




2014-01-24

Killar kan

Om fem timmar ska jag upp, sen promenera en lång bit för att gå ut i en skog och filma bilder så snygga att (ingen bra liknelse på lager). Heja oss, Albin å Ellen!

Det kommer vara kallt. Kommer inte vilja kliva upp. Du vet, kliva upp-grejen. Heja mig. 

Såg Fittstim (2) i dag och bestämde mig för att jag ska meddela män att vi kan göra vad vi vill, genom att göra just det. Vi ska inte bara lämna de sviniga privilegier vi med snopp haft i generationer, vi ska även kunna kalasa på de "kvinnliga".

Nu ska jag sms någon lämplig och bekräfta att vi tar upp "maninismen" (arbetsnamn), för jämställdhet. Diskutera fram något vettigt att göra, bjuda in till mansmiddag. Blogga om det som om jag var från Matfors.

Fuckload to do.






Så! Jag skrev en svårare text om det här nedan, skittråkig. Lite wannabe svår. Men som vanligt pratade jag mer än jag gjorde. Tills jag vände, gjorde ett lätt å kort inlägg och sen lät mitt gamla stå kvar, som en gravsten.

//MAGNUS


Gamla texten:

Har hört att om man dör av syrebrist, är det sista som man upplever en eufori. Vem man har frågat är lite svårt att veta, men gissar på att någon med vit rock ägnat mycket tid åt att konstatera det.

En annan sak som jag hört är att innan en dör av kyla, känner man sig varm, överhettad.

Tror att det är vad som händer här på bloggfan.

Lite sprattlande på slutet.

Så såg jag Fittstim i kväll.

Sen tänker jag på det. 

Och tar upp en gammal tanke om det manliga/kvinliga inom 
bloggande. Typ det jag försöker säga här: http://mankelicken.blogspot.se/2012/12/blogg-om-bloggare.html

Sen tänker jag som vanligt på varför jag har blogg. Sen tänker jag på varför jag inte skulle ha blogg. Sen tänker jag på att det kanske skulle vara en poäng i att spö skiten ur alla dessa värdelösa bloggare som skriver alldeles för långt om tråkiga saker. Som jag.



2014-01-14

En tjockis

En tjock text om en tjock bok, skriven av en lagom tjock kille. 

Kandidatuppsatsen är klar, om nio timmar ska den opponeras. Förhoppningsvis har vi gjort som det ska göras och ingen hittar något att säga om den lunta papper som jag å Dan har lagt ner våra själar i under hösten. 
Förhoppningsvis säger någon "Bra jobbat, ni har stavat fel på rörmokare på sidan 8" Sen hoppas jag att det blir tyst. Att det blir lite pinsamt när ingen har något att säga, mer än krystat beröm. 45 minuter opponering kan glida förbi.

Om någon säger "Nej, dåligt. Gör om." Så kan jag försöka lätta upp stämningen med en liten historia om en bok bland en massa böcker. 

Den femte veckan av uppsatsskrivande åker jag den långa färden till hembyn. I Stockholm har jag en timme att fördriva och driver därför in i Pocketshopen. Spatserandes runt bland drivorna hittar jag en tegelsten i pocketformat. Den ser lite tråkig ut, inte glatt Erlend Loeisk, utan mest bara tjock ut. Jag läste lite på baksidan och sen betalade jag och gick. Mitt i den period i mitt liv som varit så fullknökad av tjocka tråkiga böcker, köper jag en till. Tjock tråkig bok. Ångrar mig i samma sekund som kvittot når min hand. Känner tyngden av ryggsäcken, alla kapitlen av måsten som redan ligger där i. 

Nästan Iphonetjock
På en bänk satt jag och läste, förorden började jag med. Det ska man göra har jag fått höra, det är som att ställa in skärpan och få rätt inställning till det som läsas skall. 

Boken handlar om hur vi tänker, system 1 och system 2. System 1 är det som vi gör automatisk och på "instinkt", system 2 vill vi helst inte använda men när vi gör det är det när vi koncentrerar oss och löser typ matteproblem.

Allt du gör, hela tiden, alltid, jämt, ständigt, konstant och nu innefattar något av systemen. Alltså känner du igen dig i allt som boken handlar om. Den förklarar varför vi gör som vi gör, att vi är dummare än vi egentligen är. 

Målet med boken är att göra mig medveten om hur enkla jag är, om jag inte skärper mig. Hur lätt jag kan vilseledas och bli lurad. Författaren Daniel Kahneman (nobelprisvinnare - ekonomi) radar upp experiment, jag läser kanske ett par ord och svarar på en fråga, ofta väljer jag alternativ 1. Ungefär som en trollkarl som svara vilket kort jag tänker på i kortleken, berättar Daniel varför jag valde alternativ 1. Sen berättar han att jag är dum, för om jag tänker till, med det lata system 2, så skulle jag svarat rätt. Men jag är dum, berättar Daniel. Sen drar han exempel där andra gör bort sig, jag kan släppa mitt nederlag och dumhet för en stund. 

Nästa sida gör han det igen. Sen berättar han hur man får in mer pengar till kollekten. Hur vi tror att alla som är blyga och gillar ordning, troligen är bibliotekarier. Trots att de verkliga oddsen för det är så dåliga att trisslotter framstår som bankcheckar.

När jag kommit en bit i boken, märker jag hur det handlar om saker som jag känner igen. 

Läs, den är lättläst och roligare än 100åringen.
Det handlar om hur människors användande av det instinktiva system 1 utnyttjas. Det handlar plötsligt om bra precis det som jag flydde från när jag köpte boken. Precis det jag i samma veva skriver en uppsats om. Jag blir nyfiken och kollar om det möjligen kan vara så att jag läst något av denne Daniel tidigare, utan att tänkt på det.

Javisst, en av böckerna som ligger till grund för kandidatsuppsatsen, en bok jag plöjt sena nätter och långa dagar, pekar med hela handen på en man som heter Daniel K. En man som skriver om hur vi tänker.

Jag tänker att det kan inte vara en slump hur jag tänker. Att jag plockar upp den (på utsidan) tråkigaste boken i en hel affär full med böcker. 









2014-01-02

Inläggets rubrik

Vi skulle inte brytt oss om att tid fanns om tid inte innebar förändring.

Det är enklare att prata om saker som tid, än sånt som verkligen är på riktigt. Som vad man gör, vad gör jag. 

I dag var jag bakfull, i går var jag på nyårsfest. Borka spelade och jag tittade på dem och på folk,  pratade med några.  

Samtalsämnen:
     Dödsmetall och dess texter.
     Bad english, engelska med sundsvallsdialekt/melodi
     Det fina med att ha en mustasch

Sen var det nytt år, ännu ett tecken på förändring. 

Bakfull, sen nykter och rastlös. En biltur senare låg en bil i ett dike och jag ville smälta som ost, ätas upp och försvinna. 

Motorvärmaren på baklastaren var trasig och skruvades bort. Sen var jag rastlös hela kvällen. Kunde inte göra något, gick runt. Bloggade, vilket kan ses som det yttersta tecknet på understimulans. 

Nu längtar jag efter en strukturerad vardag. Träning, saker att göra. Den presskannan jag ska köpa. Sommaren.
foto: @nickelkickel