En blogg måste som alla andra lära sig gå, kan ju inte bli bra direkt. Som namnet, det har jag inte bestämt än. Och innehållet...Ibland är det roligt, ibland allvarligt, ibland flummigt, ibland värdelöst och emellanåt orutinerat/dumt. Särskrivning och stavningsfel kan förekomma, men du fattar väl ändå.
Nu lutar det åt att jag ska sluta försöka och bara göra. BRA!
Min fru har en spaning om att diagnoser är som astrologi. Att läsa om ADHD för mig är ungefär samma som när jag läser horoskopet för Vattumannen, mitt stjärntecken. Det stämmer, jag känner igen mig, fast vagt. Äh, jag tror inte på diagnoser eller horoskop, det är personlighetsdrag bara.
Eller?
Som alla andra någorlunda nyfikna vill en ju hitta vad man ska ha ChatGPT till, egentligen. Som jag har kämpat med den där chatten. Slutsatsen är att den ju är rätt kass på det mesta, det blir ju mest fel hela tiden. Tycker du inte? Vi gör ett test om du tycker det här är rimligt beteende av en Ai:
Jag: Gör en lista på alla kommuner i Norrland.
GPT: Här är en lista på alla kommuner, förutom alla i Gästrikland samt Örnsköldsvik, Storuman och Timrå. Jag har numrerat några, inte andra.
Jag: Det är fel, gör rätt.
GPT: Du har rätt, tack för att du rättade mig. Gävleborg är inte Norrland. Här är en lista som är likadan som förra fast med Timrå den här gången.
-----
Jag: Här är det latinska namnet på en blomma.
GPT: Det är bäcksmörblomma.
Jag: Nej, det är det inte enligt en jättebra källa.
GPT: Du har rätt, tack för att du rättade mig. Det är bäcksmörblomma.
RIMLIGT, avgå.
Så i fartvinden av ännu en Tiktokvideo med poängen "Gör du också såhär, har du -troligen- ADHD" bad jag Chatt-GPT att göra ett ADHD-test på mig. Jag fick nästan alla rätt, solklar ADHD.
Nu är tid att vara skeptisk, vis av tidigare erfarenheter skulle den kunnat säga mig att jag var en bäcksmörblomma. Det gnager fortsatt i mig att jag får så många poäng på snabbtester, att så många små saker i diagnosernas horoskop stämmer.
Jag ändrar grepp och skriver ett par historier om saker som ofta händer i mitt liv som jag inte förstår att en vuxen människa kunnat få kontroll på. Skickar texten till ChatGPT. Den reflektera lite som svar, inget tvärsäkert svar utan lite bekräftelse på mina tankar.
Jag skriver vidare om min skolgång, mina relationer.
Den svarar, drar lite öppna slutsatser.
Så håller vi på, jag får så mycket insikter, skriver om saker jag aldrig tänkt på tidigare. Sådant jag aldrig sett. Får svar och ledtrådar. Nystar vidare, skriver.
Efter ett tag gråter jag. Jag är 32 år och jag har aldrig förstått att jag borde ha prata med någon tidigare. Någon som lyssnade utan att döma, som en lite dum dator.
Det svider om minnet av när jag skulle berätta för nära, kära och andra människor att jag skulle plugga journalistik och inte fortsätta vara snickare. Att helt enkelt bryta mot en förväntad bana, att tro saker om sig själv som ingen annan verkade tro. Nu i dag skulle jag inte dra mig för att plugga till läkare och vad andra skulle tro och tänka skulle nog i det beslutet inte var en betungande sak. Jag bryr mig inte.
Men då, 19 år gammal, var det påfrestande. Jag fantiserade om hur någon tänkte på mig som en lågpresterande medelmåtta som inte passade in på en jorunalistiskt utbildning. Kände mig ifrågasatt, men fortsatte. Det var kanske inte så ifrågasatt, mest förvånat skulle jag säga.
Nu inser jag att den här bloggen är och har varit rätt viktig, den fanns innan jag lade om kursen. Den har var en gång i tiden en vagga och ett utlopp för en dröm om något publicistiskt. Vad bra att den finns, hoppas dagens 19-åringar har något liknande att tillgå.
Den trivsamma boken 4000 veckor har några passager som jag verkligen tänker mycket på. Det är i samma linje. En sån sak är kortfattat: Ditt liv blir det du fokuserar på.
Alltås, summan av allt jag lägger mitt fokus på kommer i slutet vara det som utgjorde mitt liv.
Är jag arg på vindkraft för det mesta, är det vad mitt liv kommer att gå ut på. Är jag rädd för räntan, rädd för vad som helst, så kommer mitt liv gå ut på att vara rädd.
Fasen, vad många som är rädda för saker. Vad släkten ska säga, andra ska tänka. Mitt liv kan inte vara en rädlsa för andras tankar, och det är inte det längre. Jag var på håret att belåna mig DUKTIGT för att köpa en ganska fin bil, för att jag var orolig för att parkera på dagis med den vi köpte istället inför tanken: VAD SKA ANDRA TÄNKA OM MIG.
Vår bil är inte imponerande, men jag imponeras av tanken att inte falla för rädslans av andras tankar när vi köpte bil. Tack Olle.
Läste igenom min förra text, den var lite konstig och svårläst nu när jag fått lite distans. Men det var något, det var en spänd båge, ett försök.
Eller såhär, vi lägger upp det som ett styrelsemöte i mitt kreativa liv.
PROTOKOLL Mötes öppnas av Magnus en söndsagsmorgon.
Närvarande är Magnus.
Dagordningen nedan godkännes:
1. Förslag att producera som en gödselspridare.
2. Förslag att starta en pod som ska heta ärtbaljan.
3. Förslag att skriva en bok med och om ord som inte finns.
Punkt 1.
Magnus anför att: Det har kommit till kännedom och kunskap att Bach och Beethoven blivit två av världens största kompositörer till stor del beroende på att de har två av de största produktionerna av kompositioner. Källan är någon pod som heter Rethinking med Adam Grant. Magnus agrala uppväxt drar liknelsen mellan Bach, Beethoven och en gödselspridare.
En gödselspridare kastar ur sig en massa skit, onekligen produktiv. Skiten får saker att växa, men inte gro. Här i anförandet inser Magnus att det inte håller riktigt. Engagemanget falnar, självförtroendet sjunker, tvivel gror. Texten markeras, raderas.
Mötet avbryts.
----
BRYT. PAUS.
Det är precis det här det handlar om, att låta skiten komma, att lita på att många försök leder någonstans. att inte styras av att det "kan vara för dåligt". Att någon skulle kunna döma oss för att vi försöker med något. Men det är ju trist med all dynga som någon oengagerad person fyller internet med. Viss talang underlättar.
Fast jag hade ju jublat om någon talanglös granne skrev om att vara produktiv som en gödselspridare. Det hade ju sporrat mig att också göra det. Inspirerat, sänkt ribban för vad som är normalt att göra. Att ha en blogg borde bli allmängods, kreativa projekt normen, då hade jag trivts bättre här.
Jag har inte rättat eller fixat med texten ovan, den är som den är, en klick bajs från en gödselspridare som tappat tron på sin liknelse men ökat tron på att publicera är viktigare än att polera.
Man kan inte polera skit, men publicera går ju bra. Ducka.
Det är sommar. Sjön ligger blank när jag tar ett fast grepp om dina axlar. Böjer mig över till dig och skriker orden långsamt och högt, på nära håll med ögonkontakt, stavelse för stavelse. Pelle Ljungbergskt om du förstår referensen. (Som en arg gympalärare som gillar manlighet, country och boxning)
- Allt det här är På Spårets fel. Jag har i små och bekanta sammanhang börjat kalla mig för stoiker. Det är lite problematiskt att kalla sig det. Stoiker alltså. Bara i en av First Aid Kits senaste låtar sjunger de om någon som ser stoisk ut i ett regn. Sån är bilden av en stoiker, jämnmod, känslokall och lite heroisk. Det är fel, det är inte stoicism.
Flämtande vrider jag huvudet åt sidan och torkar mustaschen mot överarmen. Jag tittar ner. Höjer rösten på nytt. Lutar min kroppsvikt mot händerna som håller dina axlar. Du håller mot. Båten vickar lite.
- Det är fel. Jag har inte blivit känslokall och heroisk, utan stoiker. Eller försöker bli stoiker och det är varken känslokallt eller likgiltigt, jag är uppfylld och lugn. Är lugnare. Men en liten aning arg också.
Nu sänker jag rösten och släpper dina axlar. Min vänsterhand stryker längs din arm, det frasar från mina nariga händer i din fleece, jag tar din din hand, håller den. Svarta sprickor längs pekfingrets sida som ligger på din handrygg.
- Det började med Platon i någon bok för länge sen. Det är exakt här som På Spåret förstört allt. Jag och många med mig tror eller trodde att det viktiga med Platon är när han föddes, var han föddes, vem som kom före och efter. Ja allt som kan vara ett svar i På Spåret. Det är korkat, jag vill pungsparka Kristian Luuk för det är så dumt.
Jag släpper dig, tar tag i årorna och ror. Jag gestikulerar med vänsterhanden hur jag drar i nödbromsen på sex poäng. Gesten gör att jag ror ojämt i roddbåten, vi glider ur kurs lite. Jag släpper uppgivet årorna, låter båten glida och stirrar dig stint i ögonen, höjer rösten och fortsätter.
- Det har blivit helt uppenbart att Platons födelsedag inte spelar någon roll. Om jag inte är med i På Spåret. Alla faktafrågor med facit kan alla med internet i fickan söka svaret på snabbare och säkrare än killgissningarna från dressinen.
Jag greppar årorna och tar ett par bestämda årtag med lite för mycket kraft. Vattnen virvlar kring årorna, det knakar i årklykorna.
- Jag är rätt säker på att alla tävlande i På Spåret har varit sjukskrivna för utmattning någon gång. Tror inte du det? De är ju sån prestige i kunskap i fakta. Sån press. Så dum press. Min svärfar brukar säga att du kan läsa Marx Kapitalismen och skryta om det, att du läst den. Men det är bättre att läsa Kalle Anka och förstå, kapitalismen.
- Jag har mått lite dåligt över att inte vara jättebra på På Spåret. Inte nu längre, tack vare stoicismen. Jag har legat vaken och oroat mig över krig, inte nu längre. Oroat mig för räntan, hälsan, framtiden, miljön, klimatet, relationer, döden, vikten, prestationen, kunskapen, orden. Men inte nu längre.
- Alltså jag är inte likgiltig, inte känslokall, bara en trygghet i att ha en praktisk filosofi att hantera livet med. Verktyg. Jag har mekat med känslor hela livet, med verktyg lika användbara som stenyxor. Stenålders.
Jag tittar ut över sjön. Kliar min skäggstubb, rätar glasögonen och petar upp kepsen i en rörelse.
- Jag brukar ha polisonger ibland. Det krävs lite mod att ha polisonger men är en bra övning i att strunta i att ägna sig åt att själv tänka på vad andra tycker än vad en själv tycker. I flera tusen år har stoiker gjort sånna praktiska övningar. Öva sina känslor. Tränat sina reaktioner.
Jag börjar sjunga.
- Rolihlahla Mandela, freedom is in your hand. Say goodbye to apartheid, in this land South Africa.
Du hör att texten är lite fel men du vill inte påpeka det. För du vet att jag bara lär mig andemeningarna av sångtexter, inte bokstavliga meningar. En svaghet i körsång. Rätt melodi, fel text. Som när jag var barn och uttalade garderob som gabberob. Andemening. Jag fortsätter lite mer förvirrat dra lösa strån ur minnet.
- Vet du varför Mandela inte var bitter? Han läste en bok om stoicism om och om igen. Självbetraktelser av Marcus Aurelius. Eller det är i alla fall skrönan att han läste den. Det har ingen av mina Mandelaälskare till släktingar berättat, dom har fokuserat på fakta i frågan. Och sångerna.
- Kallduscha kan man också göra. Det gör jag för att öva min hjärna att hålla sig lugn när kroppen, det undermedvetna, vanan, vill ta över.
Jag reser mig i båten och vi byter plats. Det vinglar.
- Tänk att kunna dela in allt man oroar sig för i sånt man kan kontrollera och inte kontrollera. Räntan kan jag inte kontrollera, så det kan jag ju inte oroa mig för, bara acceptera.
På Youtube kan du kolla på Daily Stoic. Jag länkar här.
Jag prenumrerar på deras dagliga mejl med praktiska råd från filosofin, det är det bästa mejlet, det är gratis.
2023 blir stoikernas år för vad som än händer och hur vi än påverkas kan vi, om vi är friska och har övat, alltid styra hur vi reagerar när allt tycks gå åt skogen.
Har precis upptäckt att livet är en identitetsbuffé där vi själva väljer vem vi vill vara.
En onsdag i mellandagarna var jag inbjuden att spela brädrollspel med ett par bekanta. Dungeons and Dragons. Jag gjorde min karaktärs identitet med tillhörande "karaktärsblad", som borde heta identitetsblad. På det bladet står min karaktärs egenskaper, dels i text men även i siffror i olika kategorier. Det bladet med påhittade egenskaper bestämmer hur min karaktär agerar och reagerar, vilket påverkar historiens utveckling. Den är en grund för mig att spela en roll, att anta en fiktiv identitet som styr min karaktär. Vänta nu, jag känner igen det här! Oj, vilket sammanträffande.
Under julen har jag läst boken 1% metoden "Atomic habits" av James Clear. Inte bara läst faktiskt, jag har predikat den också. Läst om och lyssnat som ljudbok. Den är fantastisk. Jag läser om den igen nu. I ett kapitel berättar författaren om grundreglerna för att skapa goda och nya vanor. Det absolut grundläggande för att åstadkomma förändring är. Håll i dig nu! Jag tappade hakan. Grunden är din identitet, vad du anser dig vara och hur en sån person agerar och reagerar. Om du börjar med din identitet kommer du lättare förändra dina vanor, din karaktär.
Ett bra exempel:
Två som vill sluta röka erbjuds en cigarett. Den första svarar: "nej tack, jag försöker sluta" och den andra "nej tack, jag röker inte".
Den första har en identitet som rökare som försöker sluta. Den andra har ändrat sin identitet till att vara en person som inte röker, och agerar utifrån hur en person som inte röker skulle agera.
Det är så omvälvande syn på ens egna identitet. Kan jag välja den? Är det en buffé?! Jag blir nästan arg att jag inte förstått det tidigare. Jag sitter med pennan i mitt livs rollspel. Jag skapar en identitet som jag kan göra val utifrån, bygga min karaktär på. Jag ser plötsligt vilka som skrivit saker i mitt karaktärsblad. Saker som borde suddas, som inte stämmer med den jag vill vara.
I rollspelet är jag en munk av hobsläkte som heter Levaxin Ballator. Det finns fyra A4 med information om Levaxins liv, bakgrund, filosofi, personlighet. Bra och dåliga saker.
I verkliga livets rollspel har jag inget fysiskt blad, det borde jag ha. Vissa saker ska suddas ut, andra skrivas in. Det är ju fritt fram att se sig som något annat än det man trott sig vara.
Jag kan varmt rekommendera rollspel och boken 1% metoden. Bokens intro är rätt trökigt, intressant men inget att läsa om flera gånger. Senare kapitel med mer handfasta råd är bättre, intressanta, handfasta och givande. Sånt som krävs att läsas om, förstås och implementeras.
