2021-06-15

Sprinkler tankar

Jag tänker på takten av en sprinkler. En sprinkler som heter Perrot ZA30.


 Sipp, sipp, sipp, sipp, sipp. 

Tänker jag då. 

Så flyger mina tankar, som en sprinkler, runt runt. 


Kan inte sova och det blåser ute. Syrenerna svajar och vajar. 


2021-03-13

Stocken


Utanför lagårdsdörren, till höger om den utifrån sett, finns en stock. Hela mitt liv har det funnits en stock där, troligen lite längre än så.  Den är rätt ikonisk den där stocken. Bilder på min morfar och hans bror på stocken. Bilder av mina föräldrar på stocken. Ali och pappa på stocken. Det är ett ställe med ett speciellt flöde. Saker kan hämtas och lämnas på stocken. Kaffe kan drickas på stocken. I min barndom satt en sliten gubbe och rökte en hel del på stocken, han hämtade mjölk och fimparna med en tunn blå rand kan jag fortfarande hitta på gården ibland. Troligen är det en bit över 20 år sedan han dog.  I mitt minne har hade han även envit bil med blå rand, lite gulnad i kanten av rost. Precis som fimparna. Blå hängselbyxor med ojämnt åtdragna remmar. 


Det går att vila på stocken, men inte ligga ner, den är för kort. Bara en gång har jag sett någon ligga på stocken, det såg inte så bekvämt ut. Stocken är inte bekväm, men en knutpunkt och en anhalt i vardagen. 

Många nyheter, har förmedlats på stocken, goda och dåliga. Cancer, graviditeter, sjukdomsbesked och nysatsningar. Gråt och skratt på stocken. 

Stocken är kantad, inte rund som en stam. Grovt huggen, i ena änden är spåren av fällskäret från när själva trädet fälldes kvar, om jag minns rätt. Ingen finess, men placeringen var rätt.

Bakom stocken ligger det järnskrot och sand, metall som hamnat på gårdsplanen kastas in bakom stocken. 

Jag skulle önska att morfar och Svens diskuterade minnen skulle finnas som småspiken bakom stocken. De satt ofta där och pekade lite, diskuterade och gnabbades som två gatugubbar i Italien. 

Jag tror att det min mamma saknar mest med korna är just en kopp kaffe på stocken med pappa efter mjölkningen, eller mitt i mjölkningen. Möjligen ett par tekoppar och kex. 

Jag saknar allt det där fast jag ser stocken varje dag. 





2021-01-08

Köpte dyr whiskey för att förlika mig med att snart vara 30

Om det numera finns en dyr whiskey i skafferiet? 

Det är helt klart en reaktion från denna kris. Samt att senaste säsongen av The Crown hade sån himla whiskeyosande stämning. Den här hösten med. Skotskt väder. Var tvungen att köpa sprit. 

Timmer heter den. Whiskeyn. 

I dag har jag för övrigt tjänat 88 kronor på nya aktierna.

 

Hellman och fortsatt kris


 Va.

Jo det kommer att handla om denna 30-årskris. 

Skrivet på en telefon för första gången. 

Jakob Hellman har släppt en skiva. Om du inte vet så är det väldigt länge sen sist. Det är trösterikt. Ty jag vill inte ens veta hur Jakob Hellmans 30-årskris var. 

Men vi har en sak gemensam, Hellman och jag. Vi liksom struntade i att surfa på vår våg när den kom. Ty denna blogg har en dag för sju år sedan peakat. Ungefär 200 gånger mer läsare än vanligt. 

Jo paniken utbröt och efterföljdes av två års tystnad. 

2021-01-07

Det här med opublicerade inlägg handlar om min 30-årskris

 
Det är en sorts dagbok och därför full av sådant som väcker lite skam såhär i efterhand. Utan att vara förmäten, väcker det ibland lite stolthet att publicera sånt som är 7-8 år gammalt. Det är lättare med lite distans. 

Det är extra aktuellt med sånt jag gjort tidigare i livet, jag har nämligen en 30-årskris på gång. Jag tänker inte hymla med det. Jag har panik. Har gjort mycket och är på god väg me mer. Att jag inte förstod mina möjligheter i livet tidigare. Att jag nu är 30 år. Vuxen och det känns som att nu äntligen har jag en bild av vad mitt liv ska gå ut på. Eller bild, en känsla snarare. 

Den här texten kommer att bli lång. Ska en kris behandlas så må det bli en lång text. 


Den här krisen ska bejakas fullt ut. En gråt har det blivit, det var en blandning av hoppfull livslust och insikten om innebörden i texten till "Vem kan segla förutan vind". Dottern gillar den som vaggvisa. Mitt i sången kommer tårarna och den där känslan av gråt. Hon ska precis somna. Gråten väller, hålls emot. Kroppen skakar, min stora tunga kropp bredvid hennes lilla. Hon somnade med handen på mitt ansikte. Ett sista ryck i mustaschen, sen brast det. Jag är så lycklig att vi vaknar igen nästa dag båda två.  Alla tre. Alla. 


Det ska bejakas sidor i den här krisen. Nyckfulla orationella sidor, idéer som är barnsliga, insikter som är obetydliga i praktiken med av intresse i filosofin. Och filosofi, det gör sig bäst på Youtube. Just i stunden som är nu, råder massiv inspiration från Beau Mills, på Youtube såklart. Beau (uttalas Bow) är någon person som vad det verkar håller på med äventyr. Paddling runt Afrika. Sånt. Beau bytte nyss spår, hittade äventyr i sin närhet. Ett särskilt inspirerande var att göra ett småjobbsmarathon under 24 timmar. Så många småjobb som möjligt samt att en gång i timmen springa 1/24 av ett marathon ( vilket är typ ett varv runt Gåltjärn). 
Nu ska den här 30-åringen inte ut och springa. Men nyckeln till ett rikt liv finns i just det där. Att hitta äventyr i sin närhet. Att göra något nytt, utsätta sig för något oväntat, vidga det mönster som är ens liv. Att bygga en koja i ett träd, fast man är vuxen. Att ta ledigt och sova under en gran. Att börja dansa. Läsa en kurs. Lära sig ett instrument. Vad som helst, följa en idé med liv och lust. LUST.


Vi lever nog mer än vi anar på lust. 


Nu måste någon dra i bromsen, vi är olika, en del blir bara stressad av tanken. Det är såklart OK. Men det här är min kris. Mitt jag. 


Tittar vi på dagen som gått och utvärderar den i relation till ett ändligt liv, ja då får de flesta lite panik. Det är den paniken jag har. Inte dödsånget, men lite lätt stress. Dödsstress? Det kanske är det som är ålderskris. Lite stress över livet före döden. 

Min mamma har lärt mig att hämta styrka ur stress, att lasta på så en knappt orkar och sen bara köra. Hon har gjort det i större delen av sitt liv. Hållit ihop, knakat i fogarna men kört på. Stress är väl en motivator av rang på det viset att det verkligen får igång grejer. I dag ledde min lätta dödsstress till att jag bet ihop och diskade undan fast kunde lämnat det till imorgon. Ultimat om en ålderskris får fart på en bidrag till hushållsarbetet. 


Det finns paralellt en kraft att hämta i att ta det lugnt. Det var närvarande i Beau Mills marathondag med småsysslor. Det var en lång lista på saker som skulle göras. Staket målades, bord byggdes. Men han sov också, åt sin första egenodlade apelsin, spelade alfapet och jag tror han hintade om att han hade sex med sin fru. Alltså alla delar av livet. Det är så lätt att fokusera på alla sysslor som har praktisk verkan. Hjärnan (min) tänker automatiskt att hans marathon bara ska innehålla arbete. Men utan rangordning hade Beau blandat de praktiska med det själsliga. Blanda det praktiska med det själsliga utan rang. Amen. Det är visdom för mig. Identifierad visdom är det som är filosofi. 


Den här krisen är orationell. Helt opåkallad och respektlös mot alla andra som har det värre. Det är påtagligt. Magnus har ingen grund för sin kris. Nu är den här, så grund finns ju, uppenbart. Den här krisen är påhittad och verklig på samma gång. Den här krisen är en ögonöppnare av redan öppna ögon. Som en struma, en köldkörtel i amok. 


Rent praktiskt har det redan mynnat ut i ganska många saker. Fondsparande, projektstartande, kåstäljande, budgetering, bastubad, diskande, matlagning. Allt har fått en skjuts av min milda stress över livet i allmänhet i samband med en viss uppnåd ålder. Det har utan tvekan satt mer fart. Positivt.


Den här krisen gör mig lite ängslig, lättretad. Mycket uppfattas som kritik. Det blir nog lätt så när stressen tilltar.


Den här krisen får mig att vilja göra mer av mindre. Att orka spikdra rivningsvirke och elda det i bastun istället för en meningslös brasa. Kraft att göra det ultimata. Att orka snåla. Att laga bilen en gång till istället för att byta ut den. Att orka mer när andra orkar mindre. Att bita ihop och jobba på, samtidigt inte glömma att på samma lista ha det själsliga. 


Undra om just någon läser det här. Jag vill faktiskt inte veta. Tror jag. 



2021-01-06

Opublicerat inlägg från 2013, en orgie i författardrömmar. Som en imitation i text. Spännande.

I en liten låda på ett bord ligger en kattunge. Som en knuten näve ligger den ihopkurad och alldeles död. Den varken spinner eller jamar, klöser eller leker. Andas inte, utom tvivel är den död. För ett par timmar sedan hade skuggorna från den dansat över golvet när kattungen jagade fjärilarna mellan fönsterkarmarna, mot de skitiga fönsterrutorna. Solen lyste eftermiddagsslött genom den grova granen på tomtgränsens grenverk. Lägsta grenen skavd av ett rep, kåda sipprar där repet gnagt sig genom den tunna barken. Lukten påminner om jobbet på sågen. Truckens stank av diesel och hydraulolja blandades ofta med terpentin och just kåda. Repet var av samma typ som det hen knöt upp dörren i trucken med när det var riktigt varma dagar mellan stabbarna. Repet som översvämmade alla som jobbade kring pappersbruket. Det där repet som löpte jämte valsarna i pappersmaskinerna, vad det gjorde där visste hen inte men det var en lycka att komma över en linda uttjänt rep av den typen. Lent och stark rep, vävt i ett rutmönster. Som nytt var det klargult men med tiden bleknade det och fick en mer gräddvit färg.  Han hängde nyss upp båten på gaveln till boden med samma rep. Snorungarna som lånat båten sist hade pissat i förvaringslådan som fanns under roddsätet. Utan lov tog de båten, rodde runt runt i tjärnen långt in på natten, varv på varv. Morgonen efter låg fyra gäddor bredvid bryggan, båten knappt uppdragen ur sjön, lite blåst hade fått den att driva iväg. Och piss-stanken som kom som en våg när lådan under roddsäste öppandes. Grannen tyckte att han borde sätta ett lås på kedjan precis som han gjort förra sommaren. Ett litet bara, fast ett dyrt som inte rostar och kärvar. Ellet ett sånt där från Överskosttsbolaget, armens gamla rundade lås med den där halvcylindriska nyckeln. De kärvade fan aldrig, sa grannen med stolthet i rösten. En stolthet över hur rejält försvaret var förr i tiden. Det vilade där inne, sipprade ut när tanken rörde vid något som påminde om de 15 månader grannen hade gjort rekryten på sjuttiotalet. Grannen forsatte; å andra sidan funkade var femte lås till varandra, men det spelade ingen roll, ungarna ger fan i båten om det bara sitter ett lås i vägen. "Ge fan i båten är bättre en ta fan i båten, för då får man ju ro så mycket." Grannens skämt.

Döden, du kan inte göra något. Nej det funkar inte med cellgifter, ett skämt räddar honom inte. Det finns inga rep som han kan klamra sig fast vid medan du drar upp honom ur hålet. Det är bottenlöst, det kan bara sluta på ett sätt. Dimmor kommer dra in, fukta dig där du står och fryser medan de täcker sikten och mörkret lägger sig. Du kan ta döden i din hand, döden är ett hantverk. Dimman kommer, men fokusera inte på den, du har inget att sätta emot. Vi bäddar för sorgen, jag hoppas vi får hålla handen när mörkret kommer. Som de höll hennes hand, urmodern. De sjöng för henne, höll handen och sjöng. Hon var ingen fågelunge där i sängen. Hon var fågelmamman som dog. Fågelungarna hon ruvat och matat satt runt henne. De sjöng sånger.


Solen ska inte gå upp på flera timmar, det har snöat i natt. Om en kvart ringer väckarklockan. Han tar sin nariga hand från bröstet och trycker av alarmet innan det hinner gå igång. Hans rygg som ligger tryckt mot madrassen, den är stelare i dag än igår, försiktigt tar han sig upp ur sängen ut i köket. Det finns te kvar i kannan sen kvällen innan. Han fyller en kopp och ställer in i micron. Ångesten över att snart behöva möta problemen som tjugo minusgrader skapar i en lagård sveper över honom och han förmår inte gå och hämta tidningen. Tankarna trycker ner honom på pinnstolen, skopar arbetslusten ur honom. Trettio mjölkstinna kossor, tjugo minusgrader. Skruvarna kommer inte att skruva säden. Ensilaget kommer vara stelfruset. Kossorna kommer skita strålar av rinnande skit. Kladdet, fukten som rinner i taket när värmen från trettio kor möter kylan av januari på andra sidan väggar, dörrar och tak.


Rött vin i en gammal syltburk, jävlar vad snyggt. Det hade varit en kamp att få bort de sista kladdiga resterna av Bobs fula etikett. Men nu var jordgubbsylt var utbytt mot rödvin, och fan vad det såg helt rätt dekadent men städat ut. Snart skulle Anna komma hem, först en spark mot dörren som man måste göra för att handtaget ska gå att trycka ner, sen stöket när hon vräker in tre kassar och en väska över tröskeln. Pust och stön skulle höras när den blå jacka åkte upp på spiken, skorna skulle hon sparka av sig mot  skostället. Det var ljud av vardagen, en bättre hälft som kom hem. Han lyfte burken med rödvin mot glödlampan som hängde i en sladd över diskbänken. Det var dags att gå ut nu, klockan var snart halv fem och han borde satt igång för en bra stund sedan.




Opbulicerat inlägg från, minns inte. 2014 i mars kanske.

Sen Kiev har det har varit totalt stopp på alla fronter. Det är som en mjölksyra i huvudet. Kroppen skriker efter att få göra något enkelt. Som att åka bil, hugga ved, träna, sova eller promenera planlöst.

Nu är det precis vad jag gör, en helg i paus. Inte ens en telefon, den har Apple tagit till Nederländerna. Klart sitter jag klistrad vid datorn men jag jobbar inte. Tittar mest på "Mega factory" och film.
12 Angry Men borde ingå i kurserna om rättsjournalistik, fantastisk film.

Opublicerat inlägg från juni 2014

JAG BORDE SÖKA JOBB. - men avstår.

Opublicerat inlägg från 15 Mars 2015. Jag var jättemycket en mediamänniska. Nyutbildad. Men fina bilder!

DISCLAIMER: DETTA SKREVS 2015 osv. 



 Ibland journalist som fotar själv. Ibland en fotograf som skriver.
"Multimupp" kallas det i brist på bättre. Bara att vänta in att tiden ska gå och yrket blir mer av en accepterad roll än en lösning i krisen. Kanske.

Den typiska multimuppen är en fotograf som tvingas börjar skriva själv. Eller en skrivande journalist som börja fota på ledningens kommando.

"Men vad är du egentligen?"

Hej! Jag heter Magnus och jag kan båda delarna - gör båda delarna. Även om det är idealet i branschen, verkar det inte gå in att någon vill göra båda på ett bra sätt.

"Ja, alltså du är fotograf i grunden eller?"

Trångsynthet kan vi kalla det.

"Vad ska du med den till? Är du materialkåt eller?" När jag vill ha en bra kamera. 




Sen fick jag tjata, kan jag låna en bättre kamera i dag?

Sen ramlade en ettabild in. Sen nästa. Sen heldagar som fotograf.















Skrivet på min tjugonionde födelsedag men legat opublicerat i ett år.

Säkert att någon sagt det, försökt förmedlat insikten till mig. Inte förstod en annan vad det handlade om, då. 

Det här med att få ett barn, är som att vidga sig själv. Det blev inte en till separat människa som jag trodde, nya människor i ens liv brukar ju fortsätta vara en separat människa även om de blir en nära. Men det här barnet är en fullkomlig förlängning av ens eget jag. Hennes gråt är mitt och skrattet och allt. 

Det hade jag ingen aning om. 

Kraftig och uthängd i tabell och diagram

Tror nog det skrivits om den gången det svart på vitt bevisades att det var något fel, på mig. En plansch på en vägg. Alla elever i två klasser var med. 

Vi övade på att göra diagram utifrån en tabell. 

I tabellen hade vi skrivit hur långa vi var. I nästa kolumn hur mycket vi vägde. Carro, Micka och jag var längst. Det framgick tydligt redan i tabellen. Jag var tyngst, det framgick också rätt tydligt i tabellen.

Sen blev det ett diagram. Ofantligt tydligt sätt att redovisa data. Mitt namn vilade lite över y-axelns tänkta maxvärde. Magnus väger lika mycket som tre Ellen kunde man utläsa, fan i mig uppfatta på ren känsla. Stapeln var ju tre gånger högre. 

Vilken skitlärare. 

Runt 20 år senare träffar jag samma lärare igen.
- Kul att du hitta något som du trivs med, att bli bonde sådär! Jag minna att du inte kom så bra överens med multiplikationstabellen"

Jag har sedan dess varit så jävla kränkt. Med rätta? I hennes ögon är jag ju bara fet och dum. Baserat på två läsår i mellanstadiet.

Jag har nu skickat mina slutbetyg till henne samt utdrag ur min sjukjournal där jag beskrivs som "kraftig". Skoja. Jag hoppas bara att ingen mattelärare någonsin får samma dumma idé. Och försöker själv tänka på om jag  baserar min bild av olika människor på vääääldigt gamla meriter. Dock har jag lite samma fördom om bönder pga en Facebookgrupp som heter "Lantbrukaren". 

2020-07-30

Allmäntillstånd: Kraftig

På cykeln på väg hem klirrade det romantiskt från ett par vinflaskor baki vagnen. Då slog en svag tanke till, som svaga tankar ofta gör verkar de mer imponerande i stunden än vad de kanske är i evigheten. I stunden var det en stark insikt, nu har den bleknat. Ett tag glömde jag till och med bort den.

Nu har jag kommit fram med cykel, vagn och klirrande flaskor. Deklarerat mitt allmäntillstånd för fru och dotter som "trött och oäten". 

Apropå allmäntillstånd, i min sjukjournal står det på ett ställe "Allmäntillstånd: Kraftig".  Det kanske finns en lathund i någon läkarbok som klargör om det betyder "lite fet" eller "stor å stark" eller "lagom fet" eller liknande. Det skulle vara intressant, ibland är avsaknaden av säker innebörd av väldigt stor innebörd. 

Hur som, trött och oäten har gått till bara trött. 

Insikten på cykeln var denna: 
Det går att tänka nästan vad som helst. Det finns inga gränser, bara avsaknad av förstådd innebörd. 
Alltså att det inte går att förstå vad som tänktes, det är för svårt att tolka för vårt förstånd. Det är inte kompatibelt med vårt medvetande. Vi har kapaciteten att föreställa oss, uppfatta, men inte att förstå. Som universum om du vill. Du uppfattar det, men inte kan du tolka eller förstå det, egentligen. 

Det var hur som en skön insikt, om än inte så storslagen som tidigare tänkt. 

2020-03-07

Livskris avvärjd


Det nalkades milstolpar i livet och det var lite stressande. Började tänka på en bok jag läste för kring tio år sedan. Det handlade om Platon. Men minnet var svagt, som lite suddigt och sammanblandat. Något med själen och kroppen. 

Som en sann nittiotalist gick jag till Youtube. 

Det här klippen nedan är så bra.

ÄLSKAR stoiker. Marcus Aurelius har  hjälpt mig mer än någon präst gjort.

Kan vi starta ett samfund som handlar om filosofi, utan tveksam tro och kod. Finns det?  Jag är på.





2019-12-20

Jag tror jag var 22 år gammal den dagen.

Det finns ett glatt barndomsminne, jag hade burit med mig en liten grävmaskin till ett ställe i en slänt på betet där kossorna krafsat fram en liten raskant i sanden. Jag grävde med den lilla grävmaskinen, skopa för skopa. Larvade fram och grävde vägar, terasser och diken.


Sen reste jag mig upp, sen dess har jag inte kunnat leka just så igen.

Jag tror jag var 22 år gammal den dagen.

Opublicerat inlägg från 2014

Sedan sist har det hänt mycket.

Jag vet inte var jag ska börja och vad man ska skriva. Vem har med det att göra, vad ska vi få för utbyte av det jag säger. Ofta är det ju bara något som slipper ur mig. Inte genomtänkt eller samhällsviktigt, mest illa dold självgodhet.

Självgod. Mycket, faktiskt det allra mesta som händer handlar inte om en själv. Jag har tänkt mycket på det sen sist, det har ju hänt så mycket. Något kanske drabbar någon annan, långt borta. Underligt att jag här, som är fysiskt avlägsen ändå känner så mycket av vad som hänt där borta. Jag är här, hel. Jag är frisk. Ändå drabbar det mig, här långt utanför det som faktiskt fysiskt hänt.

Jag intalar mig att det är OK att jag känner saker, även om de inte direkt är jag som drabbats. Upptäckter att jag inte bara är jag. Ändå klandrar jag mig för att ta för stor del, jag mår bra och jag är frisk. Eller? Är jag frisk när en vän, som det verkar, aldrig kommer vara sig lik. Kanske inte leva sitt tänkta liv.

Nä, tisdag kväll för två veckor sen var jag inte frisk. Inte dagarna, nätterna och veckorna efter. Oro. Jag har haft problem med oro sen jag var liten. Oro för att göra mig illa i en pulkabacke. Oro för att ekonomin inte ska gå ihop. Oro för att jag ska sluta andas i sömnen. Oro att det som piper i öronen ska explodera. Jag hyperventilerade ibland som barn när jag skulle sova. Så medveten om andningen att den inte tycktes hitta tillbaka till den automatiska takten. Jag andades det dramatiska, gick mot crescendot. Sen svart.

Fan nu handlar det om mig i den här texten. Jag har inte varit med om en olycka. Det har någon annan, men jag med. På ett sätt.

Opublicerat inlägg från 2014

Ingenting särskilt, bara borde berätta om hur mycket jag gillar att köra fina bilar lagom fort och ganska långt.

Opublierat inlägg från 2014

På en middag för ett tag sedan berättade jag plötsligt om hur jag som sjuåring köpte ett proppskåp på Österholms loppis på Solumskvarn. Det var ett kristallklart minne, sex proppar i två rader. Huven var borta. Halvgott om proppar och en massa kablar kvar. Jag skruvade isär, klippte kablarna och mekade.

Det var en bra sommar.

(opublicerat inlägg från 2014) Som att prata med ett ex (Om jag haft ett)

Hej, hhmhm, kul att se dig.

Ja, det var ett tag sedan. Jo, jag mår bra. Det är ingen fara med mig, det rullar på. Jobbar på tidningen, som förut, lite nu och då. Vikarierar. I morgon går jag på schemat, fasta tider hela sommaren. Så det är skönt, det är det. Lite lättare att planera å så.

Precis, jag skaffade ett par får, eller tjugo stycken. Haha, eehm. Ja, jag tyckte det skulle vara kul att prova, tänkte jag. Lite lättsammare än kor. Kan ju lyfta upp och kolla på dem om man vill å så.

Annars hjälper jag väl till här hemma du vet, kör traktor, stänger beten.




Så känns det nu, lite stelt. Någon sorts förhoppning om att det ska bli vad det var, att gnistan ska komma igen. Jag och bloggen var en gång något. Nu är vi något som har historia.

Jag har historia med några, en del fina tjejer. Men precis som med bloggen går det sådär.

Hur ska jag kunna formulera sådant här när jag vet att min mammas jobbarkompisar kan läsa det. Min moster, min familj.
Det har kommit att bli det stora hindret. Vad folk ska tycka, alltså inte om mig. Utan om det jag skriver om dem.

"Skriv om något annat"
 Ingen vill läsa om annan än sig själv.

Jag kommer inte längre nu.

Eller jo.
Men som i en helg nyss.
Jag var på fest, sen krogen. Jag pratade med flera jättetrevliga tjejer. Såhär i efterhand förstår jag att en flörtade. Jag förstod det inte då, men nu förstår jag att den handen inte hade där att göra av  misstag. Nu fattar jag det, cirka två veckor senare. Men vad spelar det för roll? Ingen roll alls.
Jag sa även till en deprimerad person att livet "Har sina upp och nedgångar, så var är du nu?"
"I en uppgång, tror jag" svarade hen som alltså var uttalat deprimerad.
Jag kände mig dum och socialt inkompetent och vände mig om, där stod hon med handen. Hon bjöd på en öl, jag tänkte att hon måste ha ett bra jobb. Skålade och sen gick jag till ett bord och ojade mig över att min telefon inte hade nog med batteri.



Viksjö och sedan okänd

Tre mil norr om byn jag vuxt upp i ligger Viksjö. Där bor en man som jobbade med att svetsa båtar en gång i tiden. Nu vet jag inte vad han gör.

Bubbla

Jag är en bubbla.

Har du pratat med mig i verkligheten borde du kunnat ana en liten hinna i luften mellan dig och mig. Vi hör varandra bra, ser helt klart ut och in, men där är en liten sfär som håller oss i sär.

Ibland glänser den till, den där filmen av såpliknande hinna som omsluter mig på alla sidor likt gud i en bön. Bubblan sväller när jag andas ut och krymper när jag drar in luft. Den töjer sig för handen när jag sträcker mig ut. Du vet som en klassisk såpbubbla finns det inget som hindrar min arm från att sträcka sit ut ur bubblan. Hinnan sluter bara tätt kring armen, när jag drar in den i bubblan igen sluts hinnan, inte ett spår finns kvar där i skiktet. Kanske en oljig virvel som snart flyter ut och bort.

Jag har regnbågsfärgade hängslen på mig i detta nu. Tänk dig det i en bubbla! Ha. GOD NATT

Skvalp


Söndag och imorgon är det skvalpdag igen.

Det stämmer ju inte det där med "vardag".

Var dag är inte lik var dag.
Det skvalpar mer, ungefär samma men ändå liksom händer det saker på en vardag som inte är vardag, en liten våg i sinuskurvan över ens livshändelser. Som ett skvalp mot en brygga. Skvalp men även våg och därmed unik och inte lika med den förra och alla andra.

Som i fredags. Fredag är en klassisk semivardag i vanliga fall. Vi gjorde det semivardagliga i att bada på badhus. Där, då, gick det en våg i mätningen av livsupplevelse. Där på en blank fredag upptäcker min dotter att vatten finns. Det är en process som man inte minns att man gått igenom, det här att bilda en uppfattning om vatten. Vilket var egentligen mitt första intryck av vatten? Det minns man ju inte, men troligen har du också en gång upplevt vatten som något nytt.
Där for hennes hand genom ytan,  greppade och betraktade när något som kändes i handen först inte var kvar efter greppet. Hissnande. Hon gillar att bada numera, så om Vatten läser detta kan du vara lugn och trygg i att i det här fallet var ditt intryck gott.  Trams.

Det var samma sak den där tisdagen för ett par månader sedan då hon började ana att de där två armarna som viftade omkring var hennes egna, att hon bestämde över båda två. Den dagen var ju inget och icke lik var dag som går.

Nu ska jag återgå till att fundera var och hur olika träd borde planteras och andra huggas bort. Det upptar en gedigen bit av min skvalpande tid. Om hundra år kommer spår av ens skvalpande tankar kanske bryta en horisont.

JODUTACKARS

2019-06-24

Om el

Den här serien Tjernobyl tolkar jag som en bild av klimatförändringarna. Vi bara ljuger, vill inte inse och blundar. 

Fattar man vad jag menar? 

Hur som var det ju smart att ha med det där med att Fares Fares sköt alla hundar i Pripyat och att den där militären sköt gummans kossa. För vi kan inte ta till oss hemska saker om det inte blir JÄVLIGT tydligt att djuren led minsann också. 

Det är bara sjuka människor som känner mer med djur än med människor. Gör man det borde man gå na kurs i empati. 

Nu kör de ännu ett par bitar av ett vindkraftverk förbi nere på vägen här. Nu kommer det. 
Tre varningsbilar. 
Fyra! 
Ett bottenrör, en varnignsbil till, en till varningsbil, ännu en varningsbil, en lastbil med bottenrör, en varningsbil, två till varningsbilar. Slut. 

Om det satt en person i varje fordon så sysselsätts det just nu 12 pers med att flytta två rör till Kråktorpet. Tänkt det tänkte man sig nog inte när man döpte den lilla plätten skog.

Den här bloggen är som en katt i en låda med gift som man inte vet om den lever eller inte

Nästan fyra år, sen ganska tätt och så plötsligt ett års uppehåll. Från ingenstans- PANG PANG PANG. Ett par inlägg på denna bloggeria. 

Jag är djupt tillfreds med denna bloggs syfte och mål.

Jag lärde mig i dag om Schrödingers katt (Skiter i hur namnet stavas pga orkar inte kolla).

Den är precis som den här bloggen. Död och levande på samma gång. 

Katten bor i en låda med ett gift i en behållare som som har 50% chans att den går sönder och släpper ut giftet och dödar katten. Så länge vi inte kollar i lådan är katten, så vitt vi vet, både levande och död. När vi till sist öppnar lådan ser vi hur det står till med katten. Eller bloggen i det här fallet. 

2019-04-08

H

Så. 

Livet just nu.
Jag kliver upp 07.00. Vi brukar äta frukost tillsammans. Gröt, fikon, russin, äpple, kaffe med mjölk. Men i vecka 40+ är det viktigare med sömn. Så jag äter själv nu. Gröt, fikon, kaffe med mjölk. Jag ids inte hacka äpple om inte Amanda är vaken. 

Jag har sen händerna fritt bundna att forma dagen. Jag spikar på ett hus. Rutan. Det går bra, men vissa dagar är det bara omöjligt att bestämma sig. Då gör jag bättre nytta med något annat. 
Denna vecka har en pärsättare renoverats. En såmaskin riktats. En Såmaskin byggts. Saker flyttats. Tomater planterats om. 

2018-04-01

Slarvigt

Tänker att samhället bygger på ett väl genomfört arbete. Tänker att det inte riktigt är sant, samhället bygger på slarv också. Att slarva kan ibland vara att göra ett arbete väl genomfört tänker jag. Västerbottensost var slarv och bra konst är väl lite slarvigt? Vackra hus är lite slarvigt byggda. Naturen är väldigt slarvig av sig kan jag tycka, skvätter och har sig, håller inga scheman eller avtal. 

Nu ska jag städa. Mattias Alkberg är lite slarvig, eller?