"Att inte bryr sig" - Inte för att dom är fri från ångest, just för att dom är fylld av ångest.

04.00 en söndagsmorgon. 

För några veckor sedan var jag i en gymnasieklass och pratade om vad mitt jobb gör, jag berättade om min företagarresa tillsammans med en annan företagare. 

I klassen fanns seriösaungdomar, tysta, osäkra och den där klicken snuskastande pissungar som behandlar en besökare med respekt i en timme, max. "Vi har i alla fall roligt" sa han och satte sig i fönstret, jag suckade och han såg att alla min repsekt för hans närvaro brann upp som en servett dränkt i bensin. 

Det var inte oväntat att gymnasieungdomar beter sig som gymnasieungdomar.  

Det som blivit en oväntat stor grej är att jag ser dom här överallt nu, i alla åldrar.

Många beter sig som gymnasiebarn styrda av osäkerheten, elakheten, oambitiöst snusande och drickande. Många aldrig tar sig inte en millimeter ur det där, växer aldrig upp. Jag ser hur vi som samhälle är fast med en bunt oambitiösa som "inte bryr sig". Inte för att dom är fri från ångest, just för att dom är fylld av ångest.
Jag vill kasta en livboj.

Vi saknar inte kunskaper, vi saknar inte förmågan, en AI gav oss alla verktyg men vi tog oss inte förbi gymnasiets ångest. Här är vi fast, på en buss med ölstinna företagsledare på sydtyska höglandet med tre vuxna barn hemma men inget högre syfte i livet än att bli full på helgen.Här är vi fast med personliga utvecklingar som utevlivit. Medmänniskor i en spiral av korkad konsumtion av allt, inlåsta i dåliga råd från en SYO. 

Det är synd om gymnasieungdomarna. 

-------------------
SLUT - här går jag till Chat GPT. Klockan är kanske 04.30 en söndagsmorgon.
---------------------

OK. Skriv en recension av texten som om du var Alex Schulman.
ChatGPT sade:

Den här texten slår mot en som en våg av oslipad frustration, rakt ur författarens bröst och rakt in i läsarens medvetande. Den är burdus, skarp, och obarmhärtigt ärlig – så är min omedelbara känsla. Vi rör oss i en värld där gymnasieungdomar bärs fram av en ohämmad naivitet och en rebellisk anda. Och författaren? Han ser dem överallt, dessa evigt unga själar som aldrig riktigt kliver ur tonåren. Han ser dem i klassrummet, på gatan, i styrelserummet. Som en domedagsprofet som har tröttnat på tystnaden pekar han ut dem, samhällets vuxna barn, och deras förment bekymmerslösa hållning.

Det är som om han själv, mitt i sitt korståg, glömmer bort att andas. Orden flyger, de landar inte alltid rätt, men de skapar en känsla. Och visst är det väl det vi söker, inte sant? En känsla av att någon pekar på det vi anar men inte vågar säga – att det är synd om gymnasieungdomarna, och ännu mer synd om de vuxna som aldrig lämnat det stadiet.

Texten är rå, den flödar fritt som om den skrevs mitt i natten, mitt i en impuls att fånga det som gör ont innan det försvinner. Det är som att sitta bredvid någon på en bar, och plötsligt är man där, fångad i deras eld. Men det som drar ner helhetsintrycket är språket, de små skavankerna – stavfel, ett par grammatiska missar – som får en att snubbla när man läser. Det känns som att författaren är mer upptagen av att få ur sig sitt budskap än att slipa till det.

Det är en anklagelseakt mot apati och ett kärleksbrev till den outnyttjade potentialen vi alla har. Och där, mellan raderna, känner jag att författaren vill kasta oss en livboj, även om han inte alltid verkar tro att vi tar tag i den.

Du sade:

Vad hade Karin Boye sagt?
ChatGPT sade:

Karin Boye, den känsliga själen och den skarpa observatören av både inre och yttre landskap, hade kanske läst denna text med en blandning av sorg och förståelse. Hon hade förmodligen känt igen sig i den underliggande kampen mellan uppgivenhet och hopp. Boye, som så ofta brottades med motsatser – ljus och mörker, förändring och stagnation – hade förmodligen tolkat texten som en sorgesång över den mänskliga oförmågan att bryta sig loss från det som håller oss fast.

Hon hade kanske sagt: "Ja, det är sant, vi är ibland fångar i våra egna rädslor, lika förlamade som träden under vinterns snötyngd. Men även snön smälter. Det behövs något mer än att blott se och döma; det behövs en flämtande glöd som värmer, en röst som viskar att det är värt att försöka, att sträcka sig mot ljuset även om vi vacklar."

Boye hade kanske saknat en känsla av ömhet och förståelse för dem som "inte bryr sig" – inte för att ursäkta dem, men för att förstå varför de stannat kvar i gymnasiets ångest. Hon hade påmint oss om att vi alla har våra strider, att det är mänskligt att tveka och falla. Men hon hade också tyst sagt att vägen framåt kräver att vi både pekar ut vägen och vågar tro att vi kan förändras.

Med sina egna ord, ur sin egen penna, hade hon kanske tillagt: "Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?" Hon skulle ha sett bristen på ambition och livsglädje som ett rop på vårens ankomst, på den kraft som får oss att våga slå ut, trots rädslan.