Det finns ett glatt barndomsminne, jag hade burit med mig en liten grävmaskin till ett ställe i en slänt på betet där kossorna krafsat fram en liten raskant i sanden. Jag grävde med den lilla grävmaskinen, skopa för skopa. Larvade fram och grävde vägar, terasser och diken.
Sen reste jag mig upp, sen dess har jag inte kunnat leka just så igen.
Jag tror jag var 22 år gammal den dagen.
2019-12-20
Opublicerat inlägg från 2014
Sedan sist har det hänt mycket.
Jag vet inte var jag ska börja och vad man ska skriva. Vem har med det att göra, vad ska vi få för utbyte av det jag säger. Ofta är det ju bara något som slipper ur mig. Inte genomtänkt eller samhällsviktigt, mest illa dold självgodhet.
Självgod. Mycket, faktiskt det allra mesta som händer handlar inte om en själv. Jag har tänkt mycket på det sen sist, det har ju hänt så mycket. Något kanske drabbar någon annan, långt borta. Underligt att jag här, som är fysiskt avlägsen ändå känner så mycket av vad som hänt där borta. Jag är här, hel. Jag är frisk. Ändå drabbar det mig, här långt utanför det som faktiskt fysiskt hänt.
Jag intalar mig att det är OK att jag känner saker, även om de inte direkt är jag som drabbats. Upptäckter att jag inte bara är jag. Ändå klandrar jag mig för att ta för stor del, jag mår bra och jag är frisk. Eller? Är jag frisk när en vän, som det verkar, aldrig kommer vara sig lik. Kanske inte leva sitt tänkta liv.
Nä, tisdag kväll för två veckor sen var jag inte frisk. Inte dagarna, nätterna och veckorna efter. Oro. Jag har haft problem med oro sen jag var liten. Oro för att göra mig illa i en pulkabacke. Oro för att ekonomin inte ska gå ihop. Oro för att jag ska sluta andas i sömnen. Oro att det som piper i öronen ska explodera. Jag hyperventilerade ibland som barn när jag skulle sova. Så medveten om andningen att den inte tycktes hitta tillbaka till den automatiska takten. Jag andades det dramatiska, gick mot crescendot. Sen svart.
Fan nu handlar det om mig i den här texten. Jag har inte varit med om en olycka. Det har någon annan, men jag med. På ett sätt.
Jag vet inte var jag ska börja och vad man ska skriva. Vem har med det att göra, vad ska vi få för utbyte av det jag säger. Ofta är det ju bara något som slipper ur mig. Inte genomtänkt eller samhällsviktigt, mest illa dold självgodhet.
Självgod. Mycket, faktiskt det allra mesta som händer handlar inte om en själv. Jag har tänkt mycket på det sen sist, det har ju hänt så mycket. Något kanske drabbar någon annan, långt borta. Underligt att jag här, som är fysiskt avlägsen ändå känner så mycket av vad som hänt där borta. Jag är här, hel. Jag är frisk. Ändå drabbar det mig, här långt utanför det som faktiskt fysiskt hänt.
Jag intalar mig att det är OK att jag känner saker, även om de inte direkt är jag som drabbats. Upptäckter att jag inte bara är jag. Ändå klandrar jag mig för att ta för stor del, jag mår bra och jag är frisk. Eller? Är jag frisk när en vän, som det verkar, aldrig kommer vara sig lik. Kanske inte leva sitt tänkta liv.
Nä, tisdag kväll för två veckor sen var jag inte frisk. Inte dagarna, nätterna och veckorna efter. Oro. Jag har haft problem med oro sen jag var liten. Oro för att göra mig illa i en pulkabacke. Oro för att ekonomin inte ska gå ihop. Oro för att jag ska sluta andas i sömnen. Oro att det som piper i öronen ska explodera. Jag hyperventilerade ibland som barn när jag skulle sova. Så medveten om andningen att den inte tycktes hitta tillbaka till den automatiska takten. Jag andades det dramatiska, gick mot crescendot. Sen svart.
Fan nu handlar det om mig i den här texten. Jag har inte varit med om en olycka. Det har någon annan, men jag med. På ett sätt.
Opublicerat inlägg från 2014
Ingenting särskilt, bara borde berätta om hur mycket jag gillar att köra fina bilar lagom fort och ganska långt.
Opublierat inlägg från 2014
På en middag för ett tag sedan berättade jag plötsligt om hur jag som sjuåring köpte ett proppskåp på Österholms loppis på Solumskvarn. Det var ett kristallklart minne, sex proppar i två rader. Huven var borta. Halvgott om proppar och en massa kablar kvar. Jag skruvade isär, klippte kablarna och mekade.
Det var en bra sommar.
Det var en bra sommar.
(opublicerat inlägg från 2014) Som att prata med ett ex (Om jag haft ett)
Hej, hhmhm, kul att se dig.
Ja, det var ett tag sedan. Jo, jag mår bra. Det är ingen fara med mig, det rullar på. Jobbar på tidningen, som förut, lite nu och då. Vikarierar. I morgon går jag på schemat, fasta tider hela sommaren. Så det är skönt, det är det. Lite lättare att planera å så.
Precis, jag skaffade ett par får, eller tjugo stycken. Haha, eehm. Ja, jag tyckte det skulle vara kul att prova, tänkte jag. Lite lättsammare än kor. Kan ju lyfta upp och kolla på dem om man vill å så.
Annars hjälper jag väl till här hemma du vet, kör traktor, stänger beten.
Så känns det nu, lite stelt. Någon sorts förhoppning om att det ska bli vad det var, att gnistan ska komma igen. Jag och bloggen var en gång något. Nu är vi något som har historia.
Jag har historia med några, en del fina tjejer. Men precis som med bloggen går det sådär.
Hur ska jag kunna formulera sådant här när jag vet att min mammas jobbarkompisar kan läsa det. Min moster, min familj.
Det har kommit att bli det stora hindret. Vad folk ska tycka, alltså inte om mig. Utan om det jag skriver om dem.
"Skriv om något annat"
Ingen vill läsa om annan än sig själv.
Jag kommer inte längre nu.
Eller jo.
Men som i en helg nyss.
Jag var på fest, sen krogen. Jag pratade med flera jättetrevliga tjejer. Såhär i efterhand förstår jag att en flörtade. Jag förstod det inte då, men nu förstår jag att den handen inte hade där att göra av misstag. Nu fattar jag det, cirka två veckor senare. Men vad spelar det för roll? Ingen roll alls.
Jag sa även till en deprimerad person att livet "Har sina upp och nedgångar, så var är du nu?"
"I en uppgång, tror jag" svarade hen som alltså var uttalat deprimerad.
Jag kände mig dum och socialt inkompetent och vände mig om, där stod hon med handen. Hon bjöd på en öl, jag tänkte att hon måste ha ett bra jobb. Skålade och sen gick jag till ett bord och ojade mig över att min telefon inte hade nog med batteri.
Ja, det var ett tag sedan. Jo, jag mår bra. Det är ingen fara med mig, det rullar på. Jobbar på tidningen, som förut, lite nu och då. Vikarierar. I morgon går jag på schemat, fasta tider hela sommaren. Så det är skönt, det är det. Lite lättare att planera å så.
Precis, jag skaffade ett par får, eller tjugo stycken. Haha, eehm. Ja, jag tyckte det skulle vara kul att prova, tänkte jag. Lite lättsammare än kor. Kan ju lyfta upp och kolla på dem om man vill å så.
Annars hjälper jag väl till här hemma du vet, kör traktor, stänger beten.
Så känns det nu, lite stelt. Någon sorts förhoppning om att det ska bli vad det var, att gnistan ska komma igen. Jag och bloggen var en gång något. Nu är vi något som har historia.
Jag har historia med några, en del fina tjejer. Men precis som med bloggen går det sådär.
Hur ska jag kunna formulera sådant här när jag vet att min mammas jobbarkompisar kan läsa det. Min moster, min familj.
Det har kommit att bli det stora hindret. Vad folk ska tycka, alltså inte om mig. Utan om det jag skriver om dem.
"Skriv om något annat"
Ingen vill läsa om annan än sig själv.
Jag kommer inte längre nu.
Eller jo.
Men som i en helg nyss.
Jag var på fest, sen krogen. Jag pratade med flera jättetrevliga tjejer. Såhär i efterhand förstår jag att en flörtade. Jag förstod det inte då, men nu förstår jag att den handen inte hade där att göra av misstag. Nu fattar jag det, cirka två veckor senare. Men vad spelar det för roll? Ingen roll alls.
Jag sa även till en deprimerad person att livet "Har sina upp och nedgångar, så var är du nu?"
"I en uppgång, tror jag" svarade hen som alltså var uttalat deprimerad.
Jag kände mig dum och socialt inkompetent och vände mig om, där stod hon med handen. Hon bjöd på en öl, jag tänkte att hon måste ha ett bra jobb. Skålade och sen gick jag till ett bord och ojade mig över att min telefon inte hade nog med batteri.
Viksjö och sedan okänd
Tre mil norr om byn jag vuxt upp i ligger Viksjö. Där bor en man som jobbade med att svetsa båtar en gång i tiden. Nu vet jag inte vad han gör.
Bubbla
Jag är en bubbla.
Har du pratat med mig i verkligheten borde du kunnat ana en liten hinna i luften mellan dig och mig. Vi hör varandra bra, ser helt klart ut och in, men där är en liten sfär som håller oss i sär.
Ibland glänser den till, den där filmen av såpliknande hinna som omsluter mig på alla sidor likt gud i en bön. Bubblan sväller när jag andas ut och krymper när jag drar in luft. Den töjer sig för handen när jag sträcker mig ut. Du vet som en klassisk såpbubbla finns det inget som hindrar min arm från att sträcka sit ut ur bubblan. Hinnan sluter bara tätt kring armen, när jag drar in den i bubblan igen sluts hinnan, inte ett spår finns kvar där i skiktet. Kanske en oljig virvel som snart flyter ut och bort.
Jag har regnbågsfärgade hängslen på mig i detta nu. Tänk dig det i en bubbla! Ha. GOD NATT
Har du pratat med mig i verkligheten borde du kunnat ana en liten hinna i luften mellan dig och mig. Vi hör varandra bra, ser helt klart ut och in, men där är en liten sfär som håller oss i sär.
Ibland glänser den till, den där filmen av såpliknande hinna som omsluter mig på alla sidor likt gud i en bön. Bubblan sväller när jag andas ut och krymper när jag drar in luft. Den töjer sig för handen när jag sträcker mig ut. Du vet som en klassisk såpbubbla finns det inget som hindrar min arm från att sträcka sit ut ur bubblan. Hinnan sluter bara tätt kring armen, när jag drar in den i bubblan igen sluts hinnan, inte ett spår finns kvar där i skiktet. Kanske en oljig virvel som snart flyter ut och bort.
Jag har regnbågsfärgade hängslen på mig i detta nu. Tänk dig det i en bubbla! Ha. GOD NATT
Skvalp
Söndag och imorgon är det skvalpdag igen.
Det stämmer ju inte det där med "vardag".
Var dag är inte lik var dag.
Det skvalpar mer, ungefär samma men ändå liksom händer det saker på en vardag som inte är vardag, en liten våg i sinuskurvan över ens livshändelser. Som ett skvalp mot en brygga. Skvalp men även våg och därmed unik och inte lika med den förra och alla andra.
Som i fredags. Fredag är en klassisk semivardag i vanliga fall. Vi gjorde det semivardagliga i att bada på badhus. Där, då, gick det en våg i mätningen av livsupplevelse. Där på en blank fredag upptäcker min dotter att vatten finns. Det är en process som man inte minns att man gått igenom, det här att bilda en uppfattning om vatten. Vilket var egentligen mitt första intryck av vatten? Det minns man ju inte, men troligen har du också en gång upplevt vatten som något nytt.
Där for hennes hand genom ytan, greppade och betraktade när något som kändes i handen först inte var kvar efter greppet. Hissnande. Hon gillar att bada numera, så om Vatten läser detta kan du vara lugn och trygg i att i det här fallet var ditt intryck gott. Trams.
Det var samma sak den där tisdagen för ett par månader sedan då hon började ana att de där två armarna som viftade omkring var hennes egna, att hon bestämde över båda två. Den dagen var ju inget och icke lik var dag som går.
Nu ska jag återgå till att fundera var och hur olika träd borde planteras och andra huggas bort. Det upptar en gedigen bit av min skvalpande tid. Om hundra år kommer spår av ens skvalpande tankar kanske bryta en horisont.
JODUTACKARS
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)