2019-12-20

Opublicerat inlägg från 2014

Sedan sist har det hänt mycket.

Jag vet inte var jag ska börja och vad man ska skriva. Vem har med det att göra, vad ska vi få för utbyte av det jag säger. Ofta är det ju bara något som slipper ur mig. Inte genomtänkt eller samhällsviktigt, mest illa dold självgodhet.

Självgod. Mycket, faktiskt det allra mesta som händer handlar inte om en själv. Jag har tänkt mycket på det sen sist, det har ju hänt så mycket. Något kanske drabbar någon annan, långt borta. Underligt att jag här, som är fysiskt avlägsen ändå känner så mycket av vad som hänt där borta. Jag är här, hel. Jag är frisk. Ändå drabbar det mig, här långt utanför det som faktiskt fysiskt hänt.

Jag intalar mig att det är OK att jag känner saker, även om de inte direkt är jag som drabbats. Upptäckter att jag inte bara är jag. Ändå klandrar jag mig för att ta för stor del, jag mår bra och jag är frisk. Eller? Är jag frisk när en vän, som det verkar, aldrig kommer vara sig lik. Kanske inte leva sitt tänkta liv.

Nä, tisdag kväll för två veckor sen var jag inte frisk. Inte dagarna, nätterna och veckorna efter. Oro. Jag har haft problem med oro sen jag var liten. Oro för att göra mig illa i en pulkabacke. Oro för att ekonomin inte ska gå ihop. Oro för att jag ska sluta andas i sömnen. Oro att det som piper i öronen ska explodera. Jag hyperventilerade ibland som barn när jag skulle sova. Så medveten om andningen att den inte tycktes hitta tillbaka till den automatiska takten. Jag andades det dramatiska, gick mot crescendot. Sen svart.

Fan nu handlar det om mig i den här texten. Jag har inte varit med om en olycka. Det har någon annan, men jag med. På ett sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar