En ung vuxen hette Johan och jobbade på Polarbröd så som alla gör i Bredbyn. Johan kickade igång crossen. Jag for iväg med svindel och panik på ett monster av kraft för att testköra.
Jag for iväg på motorcrossen och jag minns ännu i dag den starka känslan av att ha mycket liten kontroll över mycket stor kraft. Ett gaspådrag från döden där i grusgropen. Jag insåg det inte när jag hoppade på, men i grusgropen var det mer än tydligt att jag inte hade någon som helst aning om hur jag skulle hantera denna best.
Lika samma kändes det i morse när jag använde en Ai.
Mitt första nära-singulariteten-möte.
Jag fick en känsla av att jag satt på kraft jag inte visste hur jag skulle hantera. Det var läskigt och jag är precis som i Bredbyn plötsligt ödmjuk för min egen okunskap, den utsattheten det sätter mig i.
Jag har använt Ai som en samtalspartner, som en dragkraft i mina egna resonemang om stort och smått. Så i morse fortsatte jag på en tråd jag skrivit i länge. Jag läste igenom hur den började, hur resonemanget med Ai:n utvecklats under tiden. Det var som att vara i Bredbyn igen. Att se mig själv på en motorcross som körde iväg med mig, inte dit jag ville, utan dit dens otämjda kraft drog oss i ren krafyttring. Den dagen drog den maskinen mig upp över grushögarna upp i luften genom en vid båge över en aldunges grenverk.
Den dagen i Bredbyn hade jag tur att jag på något mirakulöst sätt landade vad ordagrant kändes som min himlafärd. Jag köpte motorcykeln, lärde mig ta kontrollen över den.
Där är vi. Jag har lärt mig en läxa. En Ai utan ett tydligt uppdrag, styrning och bromsar kommer dra iväg. Lika uppenbart som när man sätter en 14-åring på en motorcross för första gången.
Först när man har kontrollen är det befriande att känna kraften.
