2021-01-07

Det här med opublicerade inlägg handlar om min 30-årskris

 
Det är en sorts dagbok och därför full av sådant som väcker lite skam såhär i efterhand. Utan att vara förmäten, väcker det ibland lite stolthet att publicera sånt som är 7-8 år gammalt. Det är lättare med lite distans. 

Det är extra aktuellt med sånt jag gjort tidigare i livet, jag har nämligen en 30-årskris på gång. Jag tänker inte hymla med det. Jag har panik. Har gjort mycket och är på god väg me mer. Att jag inte förstod mina möjligheter i livet tidigare. Att jag nu är 30 år. Vuxen och det känns som att nu äntligen har jag en bild av vad mitt liv ska gå ut på. Eller bild, en känsla snarare. 

Den här texten kommer att bli lång. Ska en kris behandlas så må det bli en lång text. 


Den här krisen ska bejakas fullt ut. En gråt har det blivit, det var en blandning av hoppfull livslust och insikten om innebörden i texten till "Vem kan segla förutan vind". Dottern gillar den som vaggvisa. Mitt i sången kommer tårarna och den där känslan av gråt. Hon ska precis somna. Gråten väller, hålls emot. Kroppen skakar, min stora tunga kropp bredvid hennes lilla. Hon somnade med handen på mitt ansikte. Ett sista ryck i mustaschen, sen brast det. Jag är så lycklig att vi vaknar igen nästa dag båda två.  Alla tre. Alla. 


Det ska bejakas sidor i den här krisen. Nyckfulla orationella sidor, idéer som är barnsliga, insikter som är obetydliga i praktiken med av intresse i filosofin. Och filosofi, det gör sig bäst på Youtube. Just i stunden som är nu, råder massiv inspiration från Beau Mills, på Youtube såklart. Beau (uttalas Bow) är någon person som vad det verkar håller på med äventyr. Paddling runt Afrika. Sånt. Beau bytte nyss spår, hittade äventyr i sin närhet. Ett särskilt inspirerande var att göra ett småjobbsmarathon under 24 timmar. Så många småjobb som möjligt samt att en gång i timmen springa 1/24 av ett marathon ( vilket är typ ett varv runt Gåltjärn). 
Nu ska den här 30-åringen inte ut och springa. Men nyckeln till ett rikt liv finns i just det där. Att hitta äventyr i sin närhet. Att göra något nytt, utsätta sig för något oväntat, vidga det mönster som är ens liv. Att bygga en koja i ett träd, fast man är vuxen. Att ta ledigt och sova under en gran. Att börja dansa. Läsa en kurs. Lära sig ett instrument. Vad som helst, följa en idé med liv och lust. LUST.


Vi lever nog mer än vi anar på lust. 


Nu måste någon dra i bromsen, vi är olika, en del blir bara stressad av tanken. Det är såklart OK. Men det här är min kris. Mitt jag. 


Tittar vi på dagen som gått och utvärderar den i relation till ett ändligt liv, ja då får de flesta lite panik. Det är den paniken jag har. Inte dödsånget, men lite lätt stress. Dödsstress? Det kanske är det som är ålderskris. Lite stress över livet före döden. 

Min mamma har lärt mig att hämta styrka ur stress, att lasta på så en knappt orkar och sen bara köra. Hon har gjort det i större delen av sitt liv. Hållit ihop, knakat i fogarna men kört på. Stress är väl en motivator av rang på det viset att det verkligen får igång grejer. I dag ledde min lätta dödsstress till att jag bet ihop och diskade undan fast kunde lämnat det till imorgon. Ultimat om en ålderskris får fart på en bidrag till hushållsarbetet. 


Det finns paralellt en kraft att hämta i att ta det lugnt. Det var närvarande i Beau Mills marathondag med småsysslor. Det var en lång lista på saker som skulle göras. Staket målades, bord byggdes. Men han sov också, åt sin första egenodlade apelsin, spelade alfapet och jag tror han hintade om att han hade sex med sin fru. Alltså alla delar av livet. Det är så lätt att fokusera på alla sysslor som har praktisk verkan. Hjärnan (min) tänker automatiskt att hans marathon bara ska innehålla arbete. Men utan rangordning hade Beau blandat de praktiska med det själsliga. Blanda det praktiska med det själsliga utan rang. Amen. Det är visdom för mig. Identifierad visdom är det som är filosofi. 


Den här krisen är orationell. Helt opåkallad och respektlös mot alla andra som har det värre. Det är påtagligt. Magnus har ingen grund för sin kris. Nu är den här, så grund finns ju, uppenbart. Den här krisen är påhittad och verklig på samma gång. Den här krisen är en ögonöppnare av redan öppna ögon. Som en struma, en köldkörtel i amok. 


Rent praktiskt har det redan mynnat ut i ganska många saker. Fondsparande, projektstartande, kåstäljande, budgetering, bastubad, diskande, matlagning. Allt har fått en skjuts av min milda stress över livet i allmänhet i samband med en viss uppnåd ålder. Det har utan tvekan satt mer fart. Positivt.


Den här krisen gör mig lite ängslig, lättretad. Mycket uppfattas som kritik. Det blir nog lätt så när stressen tilltar.


Den här krisen får mig att vilja göra mer av mindre. Att orka spikdra rivningsvirke och elda det i bastun istället för en meningslös brasa. Kraft att göra det ultimata. Att orka snåla. Att laga bilen en gång till istället för att byta ut den. Att orka mer när andra orkar mindre. Att bita ihop och jobba på, samtidigt inte glömma att på samma lista ha det själsliga. 


Undra om just någon läser det här. Jag vill faktiskt inte veta. Tror jag. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar