Människan fick gåshud av ISO9001 och andra standardiserade arbetssätt

"Jag får gåshud."

Hon sa så, i ett möte om att skapa och implementera en handlingsplan. Nu, nu är jag sannerligen vuxen, tänker jag. Skrivbordslampan lyser mig fortfarande i ansiktet flera minuter efter att jag klickat ner mötet, jag tittar ut genom fönstret från arbetshörnan i vårt kök. Jag tänker på mitt liv, hur allt till sist hänger ihop från morotsodlingen, löken, broccolin till ISO 9001, till denna stund av fullkomlig klarhet i hjärnan hur man skapar och implementerar en handlingsplan.

2017 kändes allt som en inspirerande dimma, min blivande fru och jag var ju fulla av liv och satte planer i verket. En vanlig trädgårdsodling blev hektar av grönsaker. Avtalet om fast anställning brändes ceremoniellt. Vi härmade allt och alla, läste, byggde upp med ren viljekraft och hårt arbete. Vi ystade ostar, vi odlade, vi hade djur, vi hade drömmar. Men ingen ordning, allt var på kraft, lite till inget var med precision. Åren gick, vi skalade av och renodlare. Systematiserade vårt hårda arbete, standardiserade allt. För, vet du om att det finns en inofficiellt standard inom grönsaksodling? Det visste inte heller vi då 2017, vilket märktes. Det finns flera standard men en i synnerhet har vuxit fram under namnet "Market Garden" och av flera påvar är Jean-Martin Fortier nog den mest framstående. Odlingslotterna standardiseras i längd och bredd. Mått blir universella, en morot i Kanada är en morot i Sverige med. Som Lego. En person som jobbar på en gård, förstår i ett ögonblick hur nästa gård fungerar, givet att denna gård hållt sig någorlunda till samma standard. Marknaden kan lättare göra sin grej, standarden ger den enskilda utövaren fördelar av stordrift då allas odlingar har samma mått. Det lönar sig att vara lik andra. Trots att vi standardiserade skiten ut vår odling kom livet och verkligheten ikapp. Vi fick vårt andra barn, räntor och elpris. Min fru blev sjuk. Plötlsigt var bättre hälften av firmans arbetskraft borta, och resterande hälft fick ta hand om allt, med en familj på gungfly. Drömmen blev en mardröm. Jag sökte en tjänst innan sista päran var såld satt jag på ett kontor. Sånt ska hända en människa. I efterhand är jag tacksam. Men det kändes först som att vara inlåst när jag sätter mig i en grå bil och pendlar en kvart till månadslönens källa. Livet kom på fötter. Arbetsuppgifterna och engagemanget växte. Men förkortningen "ISO" terroriserade min vardag, tills jag förstod att det var samma sak som Market Garden. En standard, en mall, ett sätt som andra. USB C är en ISO. Störigt, men skönt att ha en sladd. Eluttagen i alla hus är samma. Vissa saker behöver inte kreativt skapas från grunden, det bli kreativare och friare med fasta standardiserade block. Som lego. Jag älskar Lego. Jag älskar numera ISO, standardiserat och systematiskt. Så jag bygger upp arbetet i ett möte om att skapa och implementera en handlingsplan som om det vore Lego eller grönsaksodling. Ja då får folk plötsligt gåshud. Jag som bara härmar andra, gör jobbet som Lego.

TJO Denna text har jag skrivit själv, men jag har konsulterar en Ai för feedback.

Jag såg ett barn utom kontroll genom luften på en motorcross

Jag tjänade mycket pengar tidigt i livet. Dessa pengar tog jag med mig på en släpvagn till Bredbyn där det fanns en motorcoss till salu, GasGas 125cc MC. Pappa körde. 

En ung vuxen hette Johan och jobbade på Polarbröd så som alla gör i Bredbyn. Johan kickade igång crossen. Jag for iväg med svindel och panik på ett monster av kraft för att testköra. 

Jag for iväg på motorcrossen och jag minns ännu i dag den starka känslan av att ha mycket liten kontroll över mycket stor kraft. Ett gaspådrag från döden där i grusgropen. Jag insåg det inte när jag hoppade på, men i grusgropen var det mer än tydligt att jag inte hade någon som helst aning om hur jag skulle hantera denna best.  

Lika samma kändes det i morse när jag använde en Ai. 
Mitt första nära-singulariteten-möte. 
Jag fick en känsla av att jag satt på kraft jag inte visste hur jag skulle hantera. Det var läskigt och jag är precis som i Bredbyn plötsligt ödmjuk för min egen okunskap, den utsattheten det sätter mig i. 

Jag har använt Ai som en samtalspartner, som en dragkraft i mina egna resonemang om stort och smått. Så i morse fortsatte jag på en tråd jag skrivit i länge. Jag läste igenom hur den började, hur resonemanget med Ai:n utvecklats under tiden. Det var som att vara i Bredbyn igen. Att se mig själv på en motorcross som körde iväg med mig, inte dit jag ville, utan dit dens otämjda kraft drog oss i ren krafyttring. Den dagen drog den maskinen mig upp över grushögarna upp i luften genom en vid båge över en aldunges grenverk. 
Den dagen i Bredbyn hade jag tur att jag på något mirakulöst sätt landade vad ordagrant kändes som min himlafärd. Jag köpte motorcykeln, lärde mig ta kontrollen över den. 


Där är vi. Jag har lärt mig en läxa. En Ai utan ett tydligt uppdrag, styrning och bromsar kommer dra iväg. Lika uppenbart som när man sätter en 14-åring på en motorcross för första gången. 

Först när man har kontrollen är det befriande att känna kraften. 

Om glädje och ledsamhet är som höger och vänster hand. Är vemod ett bra grepp på tillvaron.

 Om glädje och ledsamhet är som höger och vänster hand. Är vemod ett bra grepp på tillvaron.

Sätt det på en vägg.

Gaslightad via hund av mäktiga generationer

Om man tänker på "flödet" som en lite korkad hund som kommer med grejer till en.

Jag gillar verkligen inte att leka apport med hundar, inte att gosa med hundar, inte att ha fysisk kontakt med en hund över huvud taget. Jag gillar hundar, men på replängds avstånd. Nästan varje dag kommer flödet med något om skillnaden i generationer, skulle olika generationer bo på olika platser skulle vi nog kunna piska upp ett litet inbördeskrig.

Om jag skaffar en hund ska den få heta Algoritmen. 

Hur som, vem är inte less på "köttberget" från 40-talet.
Mesproggarna från 50-talet.
60-talistertnas hedonister.
70-talisternas ytlighet.
80-talisternas slätstrukenhet.
90-talisternas försiktigther.
00-talisternas koncentrationsförmåga.
Millenials, gen X, gen Z.

Det är ju knasigt, för generation efter generation har mer gemensamt än vad som skiljer dom åt.

Men vi funkar inte så, vi definierar en grupp och har åsikter om den. Inflytelserika generationer blåser upp skillnaderna om andra, gaslightar hela generationer till att se på sig själv utifrån deras syn.

Egentligen, som vanligt, säger det mer om den som talar än den som omtalas.

Ibland blir jag sugen på att kasta ut den här bloggen till Algoritmen.

Så är det något fint med saker som inte behandlas som hundleksaker.

Så är det ju så att 90-talister är försiktiga, det har en mäktig tidigare generation sagt. Vi sitter och håller oss, skaffar hund. Scrollar och onanerar lite förstrött, precis som alla andra generationer gjort.