Sorg är kärlek

Borderline väggord nu. 

Sorg är outtryckt kärlek. Grief is unexpressed love. Att leva med sorg är att fortsätta älska. Det gör det ju lite lättare att bära sorg om det går att tänka så. 

Det är intressant med ordet outtryckt i det sammanhanget, för att det antyder ju att kärlek inte kommer automatiskt utan måste tryckas ut. Eller iallafall att den måste uttryckas för att förmedlas, kanske självklart. Är någon borta är sorgen uttrycket för kärleken som finns kvar. 

Jag har haft en snubbe som heter Adam Grant som dykt upp i mina flöden med jämna mellanrum, det var därifrån det kom det här med sorg och kärlek. Ändå värd att följa, tycker jag. Väggordsvarningen till trots. 

Jag har även tänkt mycket på något Björn Natthiko Lindeblad sa. Typ att: Oavsett en livsval kommer du alltid ha problem, att välja saker i livet är bara att välja vilka problem du ska ha. Problem. 

Annat

Jag har jobbat lite för mycket senaste tiden. Med att byta tak, med hela säsongen i ryggen. Jag är trött,  ledsen och stressad. Dessutom håller vi på med generationsväxling av gården, det toppar med en konstig känsla av ovisshet, glädje, ilska och allt. 

Jag mår rätt dåligt, självförvållat och väntat och inget som kommer innebära mer än att jag kan bita ihop och tänka på att det snart är klart. Snart är jul. 

I det här läget är det så uppenbart att jag inte har något verktyg att hantera mitt eget mående, det kokar över ibland, men mest mal det omkring. Svårt att formulera det. I ryggradens uppfostran är egna känslor mest ett problem och något som kan resoneras bort, bitas ihop över och tryckas ner. 

"Sorgen och glädjen dom vandrar tillsammans. I helvetet att dom gör det. Sorgen springer före, och drar glädjen strypt i snöre." Bodil M. 

Kul! Jag ska skriva en dikt nu. Hörs. 

Sprinkler tankar

Jag tänker på takten av en sprinkler. En sprinkler som heter Perrot ZA30.

 Sipp, sipp, sipp, sipp, sipp. 

Tänker jag då. 

Så flyger mina tankar, som en sprinkler, runt runt. 

Kan inte sova och det blåser ute. Syrenerna svajar och vajar. 

Stocken

Utanför lagårdsdörren, till höger om den utifrån sett, finns en stock. Hela mitt liv har det funnits en stock där, troligen lite längre än så.  Den är rätt ikonisk den där stocken. Bilder på min morfar och hans bror på stocken. Bilder av mina föräldrar på stocken. Ali och pappa på stocken. Det är ett ställe med ett speciellt flöde. Saker kan hämtas och lämnas på stocken. Kaffe kan drickas på stocken. I min barndom satt en sliten gubbe och rökte en hel del på stocken, han hämtade mjölk och fimparna med en tunn blå rand kan jag fortfarande hitta på gården ibland. Troligen är det en bit över 20 år sedan han dog.  I mitt minne har hade han även envit bil med blå rand, lite gulnad i kanten av rost. Precis som fimparna. Blå hängselbyxor med ojämnt åtdragna remmar. 

Det går att vila på stocken, men inte ligga ner, den är för kort. Bara en gång har jag sett någon ligga på stocken, det såg inte så bekvämt ut. Stocken är inte bekväm, men en knutpunkt och en anhalt i vardagen. 

Många nyheter, har förmedlats på stocken, goda och dåliga. Cancer, graviditeter, sjukdomsbesked och nysatsningar. Gråt och skratt på stocken. 

Stocken är kantad, inte rund som en stam. Grovt huggen, i ena änden är spåren av fällskäret från när själva trädet fälldes kvar, om jag minns rätt. Ingen finess, men placeringen var rätt.

Bakom stocken ligger det järnskrot och sand, metall som hamnat på gårdsplanen kastas in bakom stocken. 

Jag skulle önska att morfar och Svens diskuterade minnen skulle finnas som småspiken bakom stocken. De satt ofta där och pekade lite, diskuterade och gnabbades som två gatugubbar i Italien. 

Jag tror att det min mamma saknar mest med korna är just en kopp kaffe på stocken med pappa efter mjölkningen, eller mitt i mjölkningen. Möjligen ett par tekoppar och kex. 

Jag saknar allt det där fast jag ser stocken varje dag. 

Köpte dyr whiskey för att förlika mig med att snart vara 30

Om det numera finns en dyr whiskey i skafferiet? 

Det är helt klart en reaktion från denna kris. Samt att senaste säsongen av The Crown hade sån himla whiskeyosande stämning. Den här hösten med. Skotskt väder. Var tvungen att köpa sprit. 

Timmer heter den. Whiskeyn. 

I dag har jag för övrigt tjänat 88 kronor på nya aktierna.

 

Hellman och fortsatt kris

 Va.

Jo det kommer att handla om denna 30-årskris. 

Skrivet på en telefon för första gången. 

Jakob Hellman har släppt en skiva. Om du inte vet så är det väldigt länge sen sist. Det är trösterikt. Ty jag vill inte ens veta hur Jakob Hellmans 30-årskris var. 

Men vi har en sak gemensam, Hellman och jag. Vi liksom struntade i att surfa på vår våg när den kom. Ty denna blogg har en dag för sju år sedan peakat. Ungefär 200 gånger mer läsare än vanligt. 

Jo paniken utbröt och efterföljdes av två års tystnad. 

Det här med opublicerade inlägg handlar om min 30-årskris

 
Det är en sorts dagbok och därför full av sådant som väcker lite skam såhär i efterhand. Utan att vara förmäten, väcker det ibland lite stolthet att publicera sånt som är 7-8 år gammalt. Det är lättare med lite distans. 

Det är extra aktuellt med sånt jag gjort tidigare i livet, jag har nämligen en 30-årskris på gång. Jag tänker inte hymla med det. Jag har panik. Har gjort mycket och är på god väg me mer. Att jag inte förstod mina möjligheter i livet tidigare. Att jag nu är 30 år. Vuxen och det känns som att nu äntligen har jag en bild av vad mitt liv ska gå ut på. Eller bild, en känsla snarare. 

Den här texten kommer att bli lång. Ska en kris behandlas så må det bli en lång text. 

Den här krisen ska bejakas fullt ut. En gråt har det blivit, det var en blandning av hoppfull livslust och insikten om innebörden i texten till "Vem kan segla förutan vind". Dottern gillar den som vaggvisa. Mitt i sången kommer tårarna och den där känslan av gråt. Hon ska precis somna. Gråten väller, hålls emot. Kroppen skakar, min stora tunga kropp bredvid hennes lilla. Hon somnade med handen på mitt ansikte. Ett sista ryck i mustaschen, sen brast det. Jag är så lycklig att vi vaknar igen nästa dag båda två.  Alla tre. Alla. 

Det ska bejakas sidor i den här krisen. Nyckfulla orationella sidor, idéer som är barnsliga, insikter som är obetydliga i praktiken med av intresse i filosofin. Och filosofi, det gör sig bäst på Youtube. Just i stunden som är nu, råder massiv inspiration från Beau Mills, på Youtube såklart. Beau (uttalas Bow) är någon person som vad det verkar håller på med äventyr. Paddling runt Afrika. Sånt. Beau bytte nyss spår, hittade äventyr i sin närhet. Ett särskilt inspirerande var att göra ett småjobbsmarathon under 24 timmar. Så många småjobb som möjligt samt att en gång i timmen springa 1/24 av ett marathon ( vilket är typ ett varv runt Gåltjärn). 
Nu ska den här 30-åringen inte ut och springa. Men nyckeln till ett rikt liv finns i just det där. Att hitta äventyr i sin närhet. Att göra något nytt, utsätta sig för något oväntat, vidga det mönster som är ens liv. Att bygga en koja i ett träd, fast man är vuxen. Att ta ledigt och sova under en gran. Att börja dansa. Läsa en kurs. Lära sig ett instrument. Vad som helst, följa en idé med liv och lust. LUST.

Vi lever nog mer än vi anar på lust. 

Nu måste någon dra i bromsen, vi är olika, en del blir bara stressad av tanken. Det är såklart OK. Men det här är min kris. Mitt jag. 

Tittar vi på dagen som gått och utvärderar den i relation till ett ändligt liv, ja då får de flesta lite panik. Det är den paniken jag har. Inte dödsånget, men lite lätt stress. Dödsstress? Det kanske är det som är ålderskris. Lite stress över livet före döden. 

Min mamma har lärt mig att hämta styrka ur stress, att lasta på så en knappt orkar och sen bara köra. Hon har gjort det i större delen av sitt liv. Hållit ihop, knakat i fogarna men kört på. Stress är väl en motivator av rang på det viset att det verkligen får igång grejer. I dag ledde min lätta dödsstress till att jag bet ihop och diskade undan fast kunde lämnat det till imorgon. Ultimat om en ålderskris får fart på en bidrag till hushållsarbetet. 

Det finns paralellt en kraft att hämta i att ta det lugnt. Det var närvarande i Beau Mills marathondag med småsysslor. Det var en lång lista på saker som skulle göras. Staket målades, bord byggdes. Men han sov också, åt sin första egenodlade apelsin, spelade alfapet och jag tror han hintade om att han hade sex med sin fru. Alltså alla delar av livet. Det är så lätt att fokusera på alla sysslor som har praktisk verkan. Hjärnan (min) tänker automatiskt att hans marathon bara ska innehålla arbete. Men utan rangordning hade Beau blandat de praktiska med det själsliga. Blanda det praktiska med det själsliga utan rang. Amen. Det är visdom för mig. Identifierad visdom är det som är filosofi. 

Den här krisen är orationell. Helt opåkallad och respektlös mot alla andra som har det värre. Det är påtagligt. Magnus har ingen grund för sin kris. Nu är den här, så grund finns ju, uppenbart. Den här krisen är påhittad och verklig på samma gång. Den här krisen är en ögonöppnare av redan öppna ögon. Som en struma, en köldkörtel i amok. 

Rent praktiskt har det redan mynnat ut i ganska många saker. Fondsparande, projektstartande, kåstäljande, budgetering, bastubad, diskande, matlagning. Allt har fått en skjuts av min milda stress över livet i allmänhet i samband med en viss uppnåd ålder. Det har utan tvekan satt mer fart. Positivt.

Den här krisen gör mig lite ängslig, lättretad. Mycket uppfattas som kritik. Det blir nog lätt så när stressen tilltar.

Den här krisen får mig att vilja göra mer av mindre. Att orka spikdra rivningsvirke och elda det i bastun istället för en meningslös brasa. Kraft att göra det ultimata. Att orka snåla. Att laga bilen en gång till istället för att byta ut den. Att orka mer när andra orkar mindre. Att bita ihop och jobba på, samtidigt inte glömma att på samma lista ha det själsliga. 

Undra om just någon läser det här. Jag vill faktiskt inte veta. Tror jag. 

Opublicerat inlägg från 2013, en orgie i författardrömmar. Som en imitation i text. Spännande.

I en liten låda på ett bord ligger en kattunge. Som en knuten näve ligger den ihopkurad och alldeles död. Den varken spinner eller jamar, klöser eller leker. Andas inte, utom tvivel är den död. För ett par timmar sedan hade skuggorna från den dansat över golvet när kattungen jagade fjärilarna mellan fönsterkarmarna, mot de skitiga fönsterrutorna. Solen lyste eftermiddagsslött genom den grova granen på tomtgränsens grenverk. Lägsta grenen skavd av ett rep, kåda sipprar där repet gnagt sig genom den tunna barken. Lukten påminner om jobbet på sågen. Truckens stank av diesel och hydraulolja blandades ofta med terpentin och just kåda. Repet var av samma typ som det hen knöt upp dörren i trucken med när det var riktigt varma dagar mellan stabbarna. Repet som översvämmade alla som jobbade kring pappersbruket. Det där repet som löpte jämte valsarna i pappersmaskinerna, vad det gjorde där visste hen inte men det var en lycka att komma över en linda uttjänt rep av den typen. Lent och stark rep, vävt i ett rutmönster. Som nytt var det klargult men med tiden bleknade det och fick en mer gräddvit färg.  Han hängde nyss upp båten på gaveln till boden med samma rep. Snorungarna som lånat båten sist hade pissat i förvaringslådan som fanns under roddsätet. Utan lov tog de båten, rodde runt runt i tjärnen långt in på natten, varv på varv. Morgonen efter låg fyra gäddor bredvid bryggan, båten knappt uppdragen ur sjön, lite blåst hade fått den att driva iväg. Och piss-stanken som kom som en våg när lådan under roddsäste öppandes. Grannen tyckte att han borde sätta ett lås på kedjan precis som han gjort förra sommaren. Ett litet bara, fast ett dyrt som inte rostar och kärvar. Ellet ett sånt där från Överskosttsbolaget, armens gamla rundade lås med den där halvcylindriska nyckeln. De kärvade fan aldrig, sa grannen med stolthet i rösten. En stolthet över hur rejält försvaret var förr i tiden. Det vilade där inne, sipprade ut när tanken rörde vid något som påminde om de 15 månader grannen hade gjort rekryten på sjuttiotalet. Grannen forsatte; å andra sidan funkade var femte lås till varandra, men det spelade ingen roll, ungarna ger fan i båten om det bara sitter ett lås i vägen. "Ge fan i båten är bättre en ta fan i båten, för då får man ju ro så mycket." Grannens skämt.

Döden, du kan inte göra något. Nej det funkar inte med cellgifter, ett skämt räddar honom inte. Det finns inga rep som han kan klamra sig fast vid medan du drar upp honom ur hålet. Det är bottenlöst, det kan bara sluta på ett sätt. Dimmor kommer dra in, fukta dig där du står och fryser medan de täcker sikten och mörkret lägger sig. Du kan ta döden i din hand, döden är ett hantverk. Dimman kommer, men fokusera inte på den, du har inget att sätta emot. Vi bäddar för sorgen, jag hoppas vi får hålla handen när mörkret kommer. Som de höll hennes hand, urmodern. De sjöng för henne, höll handen och sjöng. Hon var ingen fågelunge där i sängen. Hon var fågelmamman som dog. Fågelungarna hon ruvat och matat satt runt henne. De sjöng sånger.


Solen ska inte gå upp på flera timmar, det har snöat i natt. Om en kvart ringer väckarklockan. Han tar sin nariga hand från bröstet och trycker av alarmet innan det hinner gå igång. Hans rygg som ligger tryckt mot madrassen, den är stelare i dag än igår, försiktigt tar han sig upp ur sängen ut i köket. Det finns te kvar i kannan sen kvällen innan. Han fyller en kopp och ställer in i micron. Ångesten över att snart behöva möta problemen som tjugo minusgrader skapar i en lagård sveper över honom och han förmår inte gå och hämta tidningen. Tankarna trycker ner honom på pinnstolen, skopar arbetslusten ur honom. Trettio mjölkstinna kossor, tjugo minusgrader. Skruvarna kommer inte att skruva säden. Ensilaget kommer vara stelfruset. Kossorna kommer skita strålar av rinnande skit. Kladdet, fukten som rinner i taket när värmen från trettio kor möter kylan av januari på andra sidan väggar, dörrar och tak.


Rött vin i en gammal syltburk, jävlar vad snyggt. Det hade varit en kamp att få bort de sista kladdiga resterna av Bobs fula etikett. Men nu var jordgubbsylt var utbytt mot rödvin, och fan vad det såg helt rätt dekadent men städat ut. Snart skulle Anna komma hem, först en spark mot dörren som man måste göra för att handtaget ska gå att trycka ner, sen stöket när hon vräker in tre kassar och en väska över tröskeln. Pust och stön skulle höras när den blå jacka åkte upp på spiken, skorna skulle hon sparka av sig mot  skostället. Det var ljud av vardagen, en bättre hälft som kom hem. Han lyfte burken med rödvin mot glödlampan som hängde i en sladd över diskbänken. Det var dags att gå ut nu, klockan var snart halv fem och han borde satt igång för en bra stund sedan.

Opbulicerat inlägg från, minns inte. 2014 i mars kanske.

Sen Kiev har det har varit totalt stopp på alla fronter. Det är som en mjölksyra i huvudet. Kroppen skriker efter att få göra något enkelt. Som att åka bil, hugga ved, träna, sova eller promenera planlöst.

Nu är det precis vad jag gör, en helg i paus. Inte ens en telefon, den har Apple tagit till Nederländerna. Klart sitter jag klistrad vid datorn men jag jobbar inte. Tittar mest på "Mega factory" och film.
12 Angry Men borde ingå i kurserna om rättsjournalistik, fantastisk film.

Opublicerat inlägg från juni 2014

JAG BORDE SÖKA JOBB. - men avstår.

Opublicerat inlägg från 15 Mars 2015. Jag var jättemycket en mediamänniska. Nyutbildad. Men fina bilder!

En

DISCLAIMER: DETTA SKREVS 2015 osv. 



 Ibland journalist som fotar själv. Ibland en fotograf som skriver.
"Multimupp" kallas det i brist på bättre. Bara att vänta in att tiden ska gå och yrket blir mer av en accepterad roll än en lösning i krisen. Kanske.

Den typiska multimuppen är en fotograf som tvingas börjar skriva själv. Eller en skrivande journalist som börja fota på ledningens kommando.

"Men vad är du egentligen?"

Hej! Jag heter Magnus och jag kan båda delarna - gör båda delarna. Även om det är idealet i branschen, verkar det inte gå in att någon vill göra båda på ett bra sätt.

"Ja, alltså du är fotograf i grunden eller?"

Trångsynthet kan vi kalla det.

"Vad ska du med den till? Är du materialkåt eller?" När jag vill ha en bra kamera. 




Sen fick jag tjata, kan jag låna en bättre kamera i dag?

Sen ramlade en ettabild in. Sen nästa. Sen heldagar som fotograf.

Skrivet på min tjugonionde födelsedag men legat opublicerat i ett år.

Säkert att någon sagt det, försökt förmedlat insikten till mig. Inte förstod en annan vad det handlade om, då. 

Det här med att få ett barn, är som att vidga sig själv. Det blev inte en till separat människa som jag trodde, nya människor i ens liv brukar ju fortsätta vara en separat människa även om de blir en nära. Men det här barnet är en fullkomlig förlängning av ens eget jag. Hennes gråt är mitt och skrattet och allt. 

Det hade jag ingen aning om. 

Kraftig och uthängd i tabell och diagram

Tror nog det skrivits om den gången det svart på vitt bevisades att det var något fel, på mig. En plansch på en vägg. Alla elever i två klasser var med. 

Vi övade på att göra diagram utifrån en tabell. 

I tabellen hade vi skrivit hur långa vi var. I nästa kolumn hur mycket vi vägde. Carro, Micka och jag var längst. Det framgick tydligt redan i tabellen. Jag var tyngst, det framgick också rätt tydligt i tabellen.

Sen blev det ett diagram. Ofantligt tydligt sätt att redovisa data. Mitt namn vilade lite över y-axelns tänkta maxvärde. Magnus väger lika mycket som tre Ellen kunde man utläsa, fan i mig uppfatta på ren känsla. Stapeln var ju tre gånger högre. 

Vilken skitlärare. 

Runt 20 år senare träffar jag samma lärare igen.

- Kul att du hitta något som du trivs med, att bli bonde sådär! Jag minna att du inte kom så bra överens med multiplikationstabellen"

Jag har sedan dess varit så jävla kränkt. Med rätta? I hennes ögon är jag ju bara fet och dum. Baserat på två läsår i mellanstadiet.

Jag har nu skickat mina slutbetyg till henne samt utdrag ur min sjukjournal där jag beskrivs som "kraftig". Skoja. Jag hoppas bara att ingen mattelärare någonsin får samma dumma idé. Och försöker själv tänka på om jag  baserar min bild av olika människor på vääääldigt gamla meriter. Dock har jag lite samma fördom om bönder pga en Facebookgrupp som heter "Lantbrukaren".