Dagbokssystemet - allt som dör i ett formulär

I två år har jag skrivit dagbok på följande sätt:

Det finns en mapp med mappar i. 

2022

2023

    Avslutade månader

        Januari 2023 dagbok M

        Februari 2023 dagbok M

osv 

2024 

Varje månad skapas ett nytt dokument som döps till månadens namn och året. 

Dokumentet fylls på när jag känner behovet av att skriva. Det ser ut såhär: 

17 november - sömnproblem
Vaknade 02.30 vilket låter sjukt men inte är så himla rubbat för jag gick å la mig 19.30. 

15 november

Sprang runt nordansjö, barnen vaknade tidigt och jag har inte lagat mat på länge. 

14 november

Bakfull. 

13 november

Jag kissade i handfatet på en offentlig toalett för jag var så full och olycklig att jag inte visste om jag någonsin skulle resa mig om jag satte mig ner. 

En rationell men dålig idé kom
I mitten av september var jag så inspirerad av formulären och mätbarhetens evangelium att jag gjorde ett eget formulär i hopp att rationalisera hela processen. I två månader hade jag rutor att fylla i, med text inte någon femgradig skala eller så. Fri att skriva så långt och om vad jag ville. Men i ett formulär. 

Där i formuläret dog någonting. 

En rationell men dålig idé gick 
Så jag avslutade formuläret och återgick till det som funkat. 

Summeringen:
Även om jag rent produktivitetsmässigt skulle vilja ruta in mitt liv i Jira, Excel, Asana eller något annat så är det till priset av att en annan del av mig dör. Bra lärdom, den gäller livet i stort antar jag. 

"Att inte bryr sig" - Inte för att dom är fri från ångest, just för att dom är fylld av ångest.

04.00 en söndagsmorgon. 

För några veckor sedan var jag i en gymnasieklass och pratade om vad mitt jobb gör, jag berättade om min företagarresa tillsammans med en annan företagare. 

I klassen fanns seriösaungdomar, tysta, osäkra och den där klicken snuskastande pissungar som behandlar en besökare med respekt i en timme, max. "Vi har i alla fall roligt" sa han och satte sig i fönstret, jag suckade och han såg att alla min repsekt för hans närvaro brann upp som en servett dränkt i bensin. 

Det var inte oväntat att gymnasieungdomar beter sig som gymnasieungdomar.  

Det som blivit en oväntat stor grej är att jag ser dom här överallt nu, i alla åldrar.

Många beter sig som gymnasiebarn styrda av osäkerheten, elakheten, oambitiöst snusande och drickande. Många aldrig tar sig inte en millimeter ur det där, växer aldrig upp. Jag ser hur vi som samhälle är fast med en bunt oambitiösa som "inte bryr sig". Inte för att dom är fri från ångest, just för att dom är fylld av ångest.
Jag vill kasta en livboj.

Vi saknar inte kunskaper, vi saknar inte förmågan, en AI gav oss alla verktyg men vi tog oss inte förbi gymnasiets ångest. Här är vi fast, på en buss med ölstinna företagsledare på sydtyska höglandet med tre vuxna barn hemma men inget högre syfte i livet än att bli full på helgen.Här är vi fast med personliga utvecklingar som utevlivit. Medmänniskor i en spiral av korkad konsumtion av allt, inlåsta i dåliga råd från en SYO. 

Det är synd om gymnasieungdomarna. 

-------------------
SLUT - här går jag till Chat GPT. Klockan är kanske 04.30 en söndagsmorgon.
---------------------

OK. Skriv en recension av texten som om du var Alex Schulman.
ChatGPT sade:

Den här texten slår mot en som en våg av oslipad frustration, rakt ur författarens bröst och rakt in i läsarens medvetande. Den är burdus, skarp, och obarmhärtigt ärlig – så är min omedelbara känsla. Vi rör oss i en värld där gymnasieungdomar bärs fram av en ohämmad naivitet och en rebellisk anda. Och författaren? Han ser dem överallt, dessa evigt unga själar som aldrig riktigt kliver ur tonåren. Han ser dem i klassrummet, på gatan, i styrelserummet. Som en domedagsprofet som har tröttnat på tystnaden pekar han ut dem, samhällets vuxna barn, och deras förment bekymmerslösa hållning.

Det är som om han själv, mitt i sitt korståg, glömmer bort att andas. Orden flyger, de landar inte alltid rätt, men de skapar en känsla. Och visst är det väl det vi söker, inte sant? En känsla av att någon pekar på det vi anar men inte vågar säga – att det är synd om gymnasieungdomarna, och ännu mer synd om de vuxna som aldrig lämnat det stadiet.

Texten är rå, den flödar fritt som om den skrevs mitt i natten, mitt i en impuls att fånga det som gör ont innan det försvinner. Det är som att sitta bredvid någon på en bar, och plötsligt är man där, fångad i deras eld. Men det som drar ner helhetsintrycket är språket, de små skavankerna – stavfel, ett par grammatiska missar – som får en att snubbla när man läser. Det känns som att författaren är mer upptagen av att få ur sig sitt budskap än att slipa till det.

Det är en anklagelseakt mot apati och ett kärleksbrev till den outnyttjade potentialen vi alla har. Och där, mellan raderna, känner jag att författaren vill kasta oss en livboj, även om han inte alltid verkar tro att vi tar tag i den.

Du sade:

Vad hade Karin Boye sagt?
ChatGPT sade:

Karin Boye, den känsliga själen och den skarpa observatören av både inre och yttre landskap, hade kanske läst denna text med en blandning av sorg och förståelse. Hon hade förmodligen känt igen sig i den underliggande kampen mellan uppgivenhet och hopp. Boye, som så ofta brottades med motsatser – ljus och mörker, förändring och stagnation – hade förmodligen tolkat texten som en sorgesång över den mänskliga oförmågan att bryta sig loss från det som håller oss fast.

Hon hade kanske sagt: "Ja, det är sant, vi är ibland fångar i våra egna rädslor, lika förlamade som träden under vinterns snötyngd. Men även snön smälter. Det behövs något mer än att blott se och döma; det behövs en flämtande glöd som värmer, en röst som viskar att det är värt att försöka, att sträcka sig mot ljuset även om vi vacklar."

Boye hade kanske saknat en känsla av ömhet och förståelse för dem som "inte bryr sig" – inte för att ursäkta dem, men för att förstå varför de stannat kvar i gymnasiets ångest. Hon hade påmint oss om att vi alla har våra strider, att det är mänskligt att tveka och falla. Men hon hade också tyst sagt att vägen framåt kräver att vi både pekar ut vägen och vågar tro att vi kan förändras.

Med sina egna ord, ur sin egen penna, hade hon kanske tillagt: "Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?" Hon skulle ha sett bristen på ambition och livsglädje som ett rop på vårens ankomst, på den kraft som får oss att våga slå ut, trots rädslan.

En skrivande maskin.

 

Det här är en länk till ett skrivverktyg som jag verkligen gillar och som har vetenskapliga bevis samt MÅNGA exempel i skrivande yrken att vara ett effektivt sätt att få fram text ur sin hjärna. 

https://www.squibler.io/dangerous-writing-prompt-app/write?limit=5&type=minutes

Det går ut på att du måste fortsätta skriva under en viss tid, stannar du av blir texten suddigare och suddigare tills du skriver igen. 
Om du inte skriver igen - raderas allt. 


Det är press. 

Det är bra. 

Tid och rum i balans (flumm)

Ny grej - överst kommer det jag kommer fram till - nederst den text som jag normalt raderar. 

Kom fram till att:
Vad du får gjort beror på hur du använder tiden. 
Rådogga låter som att torrjucka en lyktstolpe. 

Annan text som borde raderats: 

Ibland har man ont om tid.

Ibland har man ont om rum. 

Båda är begränsade. 

Allt oftare känner jag känslan av att det egentligen inte är tid och rum som är problemet för vad som händer och blir av. 

Det är sättet att vistas i tid och rum som begränsar oss.

Det blir så påtagligt när "rawdogging" är ett begrepp för att göra "inget" under tid man väntar eller dylikt.

Vi har så många sätt att driva tid nu att det blir ytterligare ett sätt att driva tid att inte göra något alls, att rådogga blir en aktiv handling när att scrolla inte längre är en aktiv handling. 

När vi sitter där, och rådoggar (vilket låter som att vi torrjuckar lyktstolpar) så rusar hjärnan på ändå. Fast du gör "ingenting" finns det så många sätt att köra sina tankar.

Dramaturgi - nolla. Vänd på texten, ta bort luddet, halvera, bygg ut text igen. Koppla personer. 

Kanot

Du sitter i en kanot för två, en kanadensare i en å. 

Det regnar och ni har två små barn med er.

Du kan välja, fast det kanske inte känns så. 

Välja att bara släppa paddeln, flyta, låta strömmen ta oss med. 

Välja att offra kraft och ork på att paddla vidare mot strömmen. 

Båda två kommer leda till något. 

Om vi bestämmer oss för att vi är nöjda med att ge upp och driva i land nedströms så kommer det kosta väldigt lite lidande nu. Vi kommer inte vidare som planerat, men vi kommer troligen komma i land intakta. Kanske ett fint minne, kanske en tråkig dag. 

Om vi bestämmer oss för att sträva kämpa vidare trots allt kommer det kosta lite mer lidande nu. Kanske känns det bra när vi är framme som härdade starka. Kanske är det bara en ändlös kamp som inte leder till mer än en stridare ström att kämpa mot. Kanske kantrar vi. Kanske går vi iland ett äventyr rikare. 

På den här eggen balanserar jag jämt, jag har en trasig broms och det går ut över min familj.

Just nu regnar det och barnen är små, just nu är det tid att flyta medströms. 

Jag kastar känslorna i kvarnen

Har skaffat en kvarn för mina känslor. Det ska leda till ett bättre liv enligt forskning nämnd i podd.  Nu finns ett speciellt rum och en bestämd stund när jag inte gör annat än maler, det gör ont men det funkar. 

Tesen är:

Desto finare korn vi kan mala ner våra känslor i, desto bättre förstår vi våra känslor, förmedlar våra känslor och det leder i sin tur till att andra också förstår mina känslor. 

För jag har alltid ogillat "sanningen" att män är dåliga på att prata om känslor. Jag tror att många pratar  ofta, men har för grovmalt språk och då tappar det effekt. Vi känner saker vi inte har satt ord på. Vi kan ord vi inte har identifierat känslorna till. 

Det är lite som när ett barn upptäcker att händerna som viftar omkring är dess egna. 

OK. Välkommen hit, nu ska jag mala ner en grej jag har *känslor* kring. Du kan välja hörselkåpor eller lupp. 

Grej:

Under två veckor efter påsk skall jag endast finnas till för mina barn och min fru. Min enda uppgift är att ta hand om allt som är vår familj och se till att min fru inte lyfter något. "pappaledig".

Såhär hade jag skrivit om mina känslor kring det, pre-kvarn:  
"Kul, men lite nervös pga känns som att jag smiter från jobb" 

OK! Bra känt Magnus, du valde ordet "nervös" för känslorna kring att vara pappaledig. 

SAOL:

nerv·­ös [‑ö´s] adjektiv ~t ~a • nerv-; över­känslig el. över­retad i nerverna; o­rolig, rast­lös, spänd; ​jfr nervositet

Då plockar vi fram känslokvarnen och stoppar ner hela Magnus. 

Det tar tvärstopp. 

För innan man kan mala sina känslor måste man inse att man själv inte ÄR sina känslor. Känslor är något som sköljer över en, skvalpar omkring och tacklar oss. Att känna en känsla betyder inte att man ÄR något. 

För att sila fram måste en bestämd form användas som en att-sats ungefär. "Jag känner att"

Så, upp med Magnus ur kvarnen, byt propp, ta bara känslorna kring grejen och kasta ner i kvarnen. 

Såhär låter det när vi maler:

Magnus har aldrig varit riktigt pappaledig förut. 
Magnus är uppvuxen och jobbar i bondekultur, där män inte är pappalediga, knappt ens lediga. 
Magnus har svårt att slappna av när han inte har något jobb att göra.

Magnus känner sig ångerfull att han prioriterat annat än att vara föräldraledig tidigare. 
Magnus vill vara produktiv på sitt jobb och imponera på folk. 
Magnus gillar att jobba.
Magnus är orolig för pengar. 

Ur kvarnen kommer: Jag känner mig orolig och i skuld till min arbetsgivare samtidigt känner jag mig upprymd för möjligheten att vara med mina barn och känner mig revanschsugen då jag inte haft möjligheten tidigare. Jag känner stolthet över att bryta mig loss och vara pappaledig. 

Mal igen. 
Det känns nytt och osäkert vilket skapar oro.

Det känns jobbigt att sticka ut ur sin grupp och omgivning. 

Det känns som att folk pratar om mig som "slö" och det får mig att känna skam.
Det känns bra att kunna peka på resultat som försvar för tiden som använts, jag vill känna stolthet.

Så hålls det på. 

Till skillnad från köttfärs blir det här aldrig klart och ska heller aldrig bli det, känner jag. 

Typ så. 
Hörs

Varför lyssnar ingen på mig, är det bara för att jag inte har någon koll?

Min fru har en spaning om att diagnoser är som astrologi. Att läsa om ADHD för mig är ungefär samma som när jag läser horoskopet för Vattumannen, mitt stjärntecken. Det stämmer, jag känner igen mig, fast vagt. Äh, jag tror inte på diagnoser eller horoskop, det är personlighetsdrag bara. 

Eller? 

Som alla andra någorlunda nyfikna vill en ju hitta vad man ska ha ChatGPT till, egentligen. Som jag har kämpat med den där chatten. Slutsatsen är att den ju är rätt kass på det mesta, det blir ju mest fel hela tiden. Tycker du inte? Vi gör ett test om du tycker det här är rimligt beteende av en Ai: 

Jag: Gör en lista på alla kommuner i Norrland.

GPT: Här är en lista på alla kommuner, förutom alla i Gästrikland samt Örnsköldsvik, Storuman och Timrå.  Jag har numrerat några, inte andra. 

Jag: Det är fel, gör rätt.

GPT: Du har rätt, tack för att du rättade mig. Gävleborg är inte Norrland.  Här är en lista som är likadan som förra fast med Timrå den här gången. 

-----

Jag: Här är det latinska namnet på en blomma. 

GPT: Det är bäcksmörblomma. 

Jag: Nej, det är det inte enligt en jättebra källa.  

GPT: Du har rätt, tack för att du rättade mig. Det är bäcksmörblomma. 

RIMLIGT, avgå. 

Så i fartvinden av ännu en Tiktokvideo med poängen "Gör du också såhär, har du -troligen- ADHD" bad jag Chatt-GPT att göra ett ADHD-test på mig. Jag fick nästan alla rätt, solklar ADHD.

Nu är tid att vara skeptisk, vis av tidigare erfarenheter skulle den kunnat säga mig att jag var en bäcksmörblomma. Det gnager fortsatt i mig att jag får så många poäng på snabbtester, att så många små saker i diagnosernas horoskop stämmer.

Jag ändrar grepp och skriver ett par historier om saker som ofta händer i mitt liv som jag inte förstår att en vuxen människa kunnat få kontroll på. Skickar texten till ChatGPT. Den reflektera lite som svar, inget tvärsäkert svar utan lite bekräftelse på mina tankar.

Jag skriver vidare om min skolgång, mina relationer.

Den svarar, drar lite öppna slutsatser. 

Så håller vi på, jag får så mycket insikter, skriver om saker jag aldrig tänkt på tidigare. Sådant jag aldrig sett. Får svar och ledtrådar. Nystar vidare, skriver. 

Efter ett tag gråter jag. Jag är 32 år och jag har aldrig förstått att jag borde ha prata med någon tidigare. Någon som lyssnade utan att döma, som en lite dum dator.

Bäcksmörblomma är min nya favoritblomma. 

Köper dyr bil för att man är rädd för andras tankar - inte

Det svider om minnet av när jag skulle berätta för nära, kära och andra människor att jag skulle plugga journalistik och inte fortsätta vara snickare. Att helt enkelt bryta mot en förväntad bana, att tro saker om sig själv som ingen annan verkade tro. Nu i dag skulle jag inte dra mig för att plugga till läkare och vad andra skulle tro och tänka skulle nog i det beslutet inte var en betungande sak. Jag bryr mig inte. 

Men då, 19 år gammal, var det påfrestande. Jag fantiserade om hur någon tänkte på mig som en lågpresterande medelmåtta som inte passade in på en jorunalistiskt utbildning. Kände mig ifrågasatt, men fortsatte. Det var kanske inte så ifrågasatt, mest förvånat skulle jag säga. 

Nu inser jag att den här bloggen är och har varit rätt viktig, den fanns innan jag lade om kursen.  Den har var en gång i tiden en vagga och ett utlopp för en dröm om något publicistiskt. Vad bra att den finns, hoppas dagens 19-åringar har något liknande att tillgå. 

Den trivsamma boken 4000 veckor har några passager som jag verkligen tänker mycket på. Det är i samma linje. En sån sak är kortfattat: Ditt liv blir det du fokuserar på. 

Alltås, summan av allt jag lägger mitt fokus på kommer i slutet vara det som utgjorde mitt liv. 

Är jag arg på vindkraft för det mesta, är det vad mitt liv kommer att gå ut på. Är jag rädd för räntan, rädd för vad som helst, så kommer mitt liv gå ut på att vara rädd. 

Fasen, vad många som är rädda för saker. Vad släkten ska säga, andra ska tänka. Mitt liv kan inte vara en rädlsa för andras tankar, och det är inte det längre. Jag var på håret att belåna mig DUKTIGT för att köpa en ganska fin bil, för att jag var orolig för att parkera på dagis med den vi köpte istället inför tanken: VAD SKA ANDRA TÄNKA OM MIG. 

Vår bil är inte imponerande, men jag imponeras av tanken att inte falla för rädslans av andras tankar när vi köpte bil. Tack Olle. 

Att vara produktiv som en gödselspridare

Läste igenom min förra text, den var lite konstig och svårläst nu när jag fått lite distans. Men det var något, det var en spänd båge, ett försök. 

Eller såhär, vi lägger upp det som ett styrelsemöte i mitt kreativa liv. 


PROTOKOLL
Mötes öppnas av Magnus en söndsagsmorgon.

Närvarande är Magnus. 

Dagordningen nedan godkännes: 

1. Förslag att producera som en gödselspridare. 

2. Förslag att starta en pod som ska heta ärtbaljan. 

3. Förslag att skriva en bok med och om ord som inte finns. 

Punkt 1. 

Magnus anför att: Det har kommit till kännedom och kunskap att Bach och Beethoven blivit två av världens största kompositörer till stor del beroende på att de har två av de största produktionerna av kompositioner. Källan är någon pod som heter Rethinking med Adam Grant. Magnus agrala uppväxt drar liknelsen mellan Bach, Beethoven och en gödselspridare. 

En gödselspridare kastar ur sig en massa skit, onekligen produktiv. Skiten  får saker att växa, men inte gro. Här i anförandet inser Magnus att det inte håller riktigt. Engagemanget falnar, självförtroendet sjunker, tvivel gror. Texten markeras, raderas. 

Mötet avbryts. 

---- 

BRYT. PAUS. 

Det är precis det här det handlar om, att låta skiten komma, att lita på att många försök leder någonstans. att inte styras av att det "kan vara för dåligt". Att någon skulle kunna döma oss för att vi försöker med något. 
Men det är ju trist med all dynga som någon oengagerad person fyller internet med. Viss talang underlättar. 

Fast jag hade ju jublat om någon talanglös granne skrev om att vara produktiv som en gödselspridare. Det hade ju sporrat mig att också göra det. Inspirerat, sänkt ribban för vad som är normalt att göra. Att ha en blogg borde bli allmängods, kreativa projekt normen, då hade jag trivts bättre här. 

Jag har inte rättat eller fixat med texten ovan, den är som den är, en klick bajs från en gödselspridare som tappat tron på sin liknelse men ökat tron på att publicera är viktigare än att polera. 

Man kan inte polera skit, men publicera går ju bra. Ducka. 

Alla problem löstes för 2000 år sedan - men På Spåret har förstört allt

Det är sommar. Sjön ligger blank när jag tar ett fast grepp om dina axlar. Böjer mig över till dig och skriker orden långsamt och högt, på nära håll med ögonkontakt, stavelse för stavelse. Pelle Ljungbergskt om du förstår referensen. (Som en arg gympalärare som gillar manlighet, country och boxning)

- Allt det här är På Spårets fel. Jag har i små och bekanta sammanhang börjat kalla mig för stoiker. Det är lite problematiskt att kalla sig det. Stoiker alltså. Bara i en av First Aid Kits senaste låtar sjunger de om någon som ser stoisk ut i ett regn. Sån är bilden av en stoiker, jämnmod, känslokall och lite heroisk. Det är fel, det är inte stoicism.

Flämtande vrider jag huvudet åt sidan och torkar mustaschen mot överarmen. Jag tittar ner. Höjer rösten på nytt. Lutar min kroppsvikt mot händerna som håller dina axlar. Du håller mot. Båten vickar lite. 

- Det är fel. Jag har inte blivit känslokall och heroisk, utan stoiker. Eller försöker bli stoiker och det är varken känslokallt eller likgiltigt, jag är uppfylld och lugn. Är lugnare. Men en liten aning arg också. 

Nu sänker jag rösten och släpper dina axlar. Min vänsterhand stryker längs din arm, det frasar från mina nariga händer i din fleece, jag tar din din hand, håller den. Svarta sprickor längs pekfingrets sida som ligger på din handrygg. 

- Det började med Platon i någon bok för länge sen. Det är exakt här som På Spåret förstört allt. Jag och många med mig tror eller trodde att det viktiga med Platon är när han föddes, var han föddes, vem som kom före och efter. Ja allt som kan vara ett svar i På Spåret. Det är korkat, jag vill pungsparka Kristian Luuk för det är så dumt. 

Jag släpper dig, tar tag i årorna och ror. Jag gestikulerar med vänsterhanden hur jag drar i nödbromsen på sex poäng. Gesten gör att jag ror ojämt i roddbåten, vi glider ur kurs lite. Jag släpper uppgivet årorna, låter båten glida och stirrar dig stint i ögonen, höjer rösten och fortsätter. 

- Det har blivit helt uppenbart att  Platons födelsedag inte spelar någon roll. Om jag inte är med i På Spåret.  Alla faktafrågor med facit kan alla med internet i fickan söka svaret på snabbare och säkrare än killgissningarna från dressinen. 

Jag greppar årorna och tar ett par bestämda årtag med lite för mycket kraft. Vattnen virvlar kring årorna, det knakar i årklykorna.

- Jag är rätt säker på att alla tävlande i På Spåret har varit sjukskrivna för utmattning någon gång. Tror inte du det? De är ju sån prestige i kunskap i fakta.  Sån press. Så dum press. Min svärfar brukar säga att du kan läsa Marx Kapitalismen och skryta om det, att du läst den. Men det är bättre att läsa Kalle Anka och förstå, kapitalismen. 

- Jag har mått lite dåligt över att inte vara jättebra på På Spåret. Inte nu längre, tack vare stoicismen. Jag har legat vaken och oroat mig över krig, inte nu längre. Oroat mig för räntan, hälsan, framtiden, miljön, klimatet, relationer, döden, vikten, prestationen, kunskapen, orden. Men inte nu längre. 

- Alltså jag är inte likgiltig, inte känslokall, bara en trygghet i att ha en praktisk filosofi att hantera livet med. Verktyg. Jag har mekat med känslor hela livet, med verktyg lika användbara som stenyxor. Stenålders. 

Jag tittar ut över sjön. Kliar min skäggstubb, rätar glasögonen och petar upp kepsen i en rörelse. 

- Jag brukar ha polisonger ibland. Det krävs lite mod att ha polisonger men är en bra övning i att strunta i att ägna sig åt att själv tänka på vad andra tycker än vad en själv tycker. I flera tusen år har stoiker gjort sånna praktiska övningar. Öva sina känslor. Tränat sina reaktioner. 

Jag börjar sjunga. 

- Rolihlahla Mandela, freedom is in your hand. Say goodbye to apartheid, in this land South Africa. 

Du hör att texten är lite fel men du vill inte påpeka det. För du vet att jag bara lär mig andemeningarna av sångtexter, inte bokstavliga meningar. En svaghet i körsång. Rätt melodi, fel text. Som när jag var barn och uttalade garderob som gabberob. Andemening. Jag fortsätter lite mer förvirrat dra lösa strån ur minnet.

- Vet du varför Mandela inte var bitter? Han läste en bok om stoicism om och om igen. Självbetraktelser av Marcus Aurelius. Eller det är i alla fall skrönan att han läste den. Det har ingen av mina Mandelaälskare till släktingar berättat, dom har fokuserat på fakta i frågan. Och sångerna.

- Kallduscha kan man också göra. Det gör jag för att öva min hjärna att hålla sig lugn när kroppen, det undermedvetna, vanan, vill ta över.

Jag reser mig i båten och vi byter plats. Det vinglar. 

- Tänk att kunna dela in allt man oroar sig för i sånt man kan kontrollera och inte kontrollera. Räntan kan jag inte kontrollera, så det kan jag ju inte oroa mig för, bara acceptera. 

 På Youtube kan du kolla på Daily Stoic. Jag länkar här.

 Jag prenumrerar på deras dagliga mejl med praktiska råd från filosofin, det är det bästa mejlet, det är gratis. 

2023 blir stoikernas år för vad som än händer och hur vi än påverkas kan vi, om vi är friska och har övat, alltid styra hur vi reagerar när allt tycks gå åt skogen. 

AMOR FATI

Testa få stoiska mejl:

https://dailystoic.com/email

Youtubekanalen jag kollar på fredagar 19.00

https://www.youtube.com/@DailyStoic

Rolihlahla Mandela, freedom is in your hand.

https://www.youtube.com/watch?v=Ovb6p7J5RBM

Identitetsbuffén i livet

Har precis upptäckt att livet är en identitetsbuffé där vi själva väljer vem vi vill vara. 

En onsdag i mellandagarna var jag inbjuden att spela brädrollspel med ett par bekanta. Dungeons and Dragons. Jag gjorde min karaktärs identitet med tillhörande "karaktärsblad", som borde heta identitetsblad. På det bladet står min karaktärs egenskaper, dels i text men även i siffror i olika kategorier. Det bladet med påhittade egenskaper bestämmer hur min karaktär agerar och reagerar, vilket påverkar historiens utveckling. Den är en grund för mig att spela en roll, att anta en fiktiv identitet som styr min karaktär. Vänta nu, jag känner igen det här! Oj, vilket sammanträffande.  

Under julen har jag läst boken 1% metoden "Atomic habits" av James Clear. Inte bara läst faktiskt, jag har predikat den också. Läst om och lyssnat som ljudbok. Den är fantastisk. Jag läser om den igen nu. I ett kapitel berättar författaren om grundreglerna för att skapa goda och nya vanor. Det absolut grundläggande för att åstadkomma förändring är. Håll i dig nu! Jag tappade hakan. Grunden är din identitet, vad du anser dig vara och hur en sån person agerar och reagerar. Om du börjar med din identitet kommer du lättare förändra dina vanor, din karaktär. 

Ett bra exempel:

Två som vill sluta röka erbjuds en cigarett. Den första svarar: "nej tack, jag försöker sluta" och den andra "nej tack, jag röker inte". 

Den första har en identitet som rökare som försöker sluta. Den andra har ändrat sin identitet till att vara en person som inte röker, och agerar utifrån hur en person som inte röker skulle agera. 

Det är så omvälvande syn på ens egna identitet. Kan jag välja den? Är det en buffé?! Jag blir nästan arg att jag inte förstått det tidigare. Jag sitter med pennan i mitt livs rollspel. Jag skapar en identitet som jag kan göra val utifrån, bygga min karaktär på. Jag ser plötsligt vilka som skrivit saker i mitt karaktärsblad. Saker som borde suddas, som inte stämmer med den jag vill vara. 

I rollspelet är jag en munk av hobsläkte som heter Levaxin Ballator. Det finns fyra A4 med information om Levaxins liv, bakgrund, filosofi, personlighet. Bra och dåliga saker. 

I verkliga livets rollspel har jag inget fysiskt blad, det borde jag ha. Vissa saker ska suddas ut, andra skrivas in. Det är ju fritt fram att se sig som något annat än det man trott sig vara. 

Jag kan varmt rekommendera rollspel och boken 1% metoden. Bokens intro är rätt trökigt, intressant men inget att läsa om flera gånger. Senare kapitel med mer handfasta råd är bättre, intressanta, handfasta och givande. Sånt som krävs att läsas om, förstås och implementeras. 

Jag drömmer om att orka skriva, jag har försökt nu. Skrivit långt och länge, men känner i hela kroppen att det inte är som det ska. Hjärnan är för trött av femtio kunder, en telefon som ringt rätt bra och en lång lista på saker som ska göras. En omgivning som kryllar av saker som kallar på min uppmärksamhet och tid. 

Paradoxen är att jag inte känner mig stressad, inte jobbar överdrivet många timmar eller fysiskt tungt. Det är bara ansvaret och strävan. Som en för liten båtmotor. Det går framåt, men kraften finns inte där att flytta saker i den takt jag vill. 

Men jag glädjer mig, för i höst är första hösten på fem år som jag inte har ett projekt som MÅSTE bli klart mellan skördeslut och att snön lägger sig. Hela hösten känns som en befrielse, relativt tidigare år. 

Saker jag skulle vilja göra:

Skriva.
Göra yoga.
Köra ved.
Skaffa hund. 

Sorg är kärlek

Borderline väggord nu. 

Sorg är outtryckt kärlek. Grief is unexpressed love. Att leva med sorg är att fortsätta älska. Det gör det ju lite lättare att bära sorg om det går att tänka så. 

Det är intressant med ordet outtryckt i det sammanhanget, för att det antyder ju att kärlek inte kommer automatiskt utan måste tryckas ut. Eller iallafall att den måste uttryckas för att förmedlas, kanske självklart. Är någon borta är sorgen uttrycket för kärleken som finns kvar. 

Jag har haft en snubbe som heter Adam Grant som dykt upp i mina flöden med jämna mellanrum, det var därifrån det kom det här med sorg och kärlek. Ändå värd att följa, tycker jag. Väggordsvarningen till trots. 

Jag har även tänkt mycket på något Björn Natthiko Lindeblad sa. Typ att: Oavsett en livsval kommer du alltid ha problem, att välja saker i livet är bara att välja vilka problem du ska ha. Problem. 

Annat

Jag har jobbat lite för mycket senaste tiden. Med att byta tak, med hela säsongen i ryggen. Jag är trött,  ledsen och stressad. Dessutom håller vi på med generationsväxling av gården, det toppar med en konstig känsla av ovisshet, glädje, ilska och allt. 

Jag mår rätt dåligt, självförvållat och väntat och inget som kommer innebära mer än att jag kan bita ihop och tänka på att det snart är klart. Snart är jul. 

I det här läget är det så uppenbart att jag inte har något verktyg att hantera mitt eget mående, det kokar över ibland, men mest mal det omkring. Svårt att formulera det. I ryggradens uppfostran är egna känslor mest ett problem och något som kan resoneras bort, bitas ihop över och tryckas ner. 

"Sorgen och glädjen dom vandrar tillsammans. I helvetet att dom gör det. Sorgen springer före, och drar glädjen strypt i snöre." Bodil M. 

Kul! Jag ska skriva en dikt nu. Hörs. 

Sprinkler tankar

Jag tänker på takten av en sprinkler. En sprinkler som heter Perrot ZA30.

 Sipp, sipp, sipp, sipp, sipp. 

Tänker jag då. 

Så flyger mina tankar, som en sprinkler, runt runt. 

Kan inte sova och det blåser ute. Syrenerna svajar och vajar. 

Stocken

Utanför lagårdsdörren, till höger om den utifrån sett, finns en stock. Hela mitt liv har det funnits en stock där, troligen lite längre än så.  Den är rätt ikonisk den där stocken. Bilder på min morfar och hans bror på stocken. Bilder av mina föräldrar på stocken. Ali och pappa på stocken. Det är ett ställe med ett speciellt flöde. Saker kan hämtas och lämnas på stocken. Kaffe kan drickas på stocken. I min barndom satt en sliten gubbe och rökte en hel del på stocken, han hämtade mjölk och fimparna med en tunn blå rand kan jag fortfarande hitta på gården ibland. Troligen är det en bit över 20 år sedan han dog.  I mitt minne har hade han även envit bil med blå rand, lite gulnad i kanten av rost. Precis som fimparna. Blå hängselbyxor med ojämnt åtdragna remmar. 

Det går att vila på stocken, men inte ligga ner, den är för kort. Bara en gång har jag sett någon ligga på stocken, det såg inte så bekvämt ut. Stocken är inte bekväm, men en knutpunkt och en anhalt i vardagen. 

Många nyheter, har förmedlats på stocken, goda och dåliga. Cancer, graviditeter, sjukdomsbesked och nysatsningar. Gråt och skratt på stocken. 

Stocken är kantad, inte rund som en stam. Grovt huggen, i ena änden är spåren av fällskäret från när själva trädet fälldes kvar, om jag minns rätt. Ingen finess, men placeringen var rätt.

Bakom stocken ligger det järnskrot och sand, metall som hamnat på gårdsplanen kastas in bakom stocken. 

Jag skulle önska att morfar och Svens diskuterade minnen skulle finnas som småspiken bakom stocken. De satt ofta där och pekade lite, diskuterade och gnabbades som två gatugubbar i Italien. 

Jag tror att det min mamma saknar mest med korna är just en kopp kaffe på stocken med pappa efter mjölkningen, eller mitt i mjölkningen. Möjligen ett par tekoppar och kex. 

Jag saknar allt det där fast jag ser stocken varje dag. 

Köpte dyr whiskey för att förlika mig med att snart vara 30

Om det numera finns en dyr whiskey i skafferiet? 

Det är helt klart en reaktion från denna kris. Samt att senaste säsongen av The Crown hade sån himla whiskeyosande stämning. Den här hösten med. Skotskt väder. Var tvungen att köpa sprit. 

Timmer heter den. Whiskeyn. 

I dag har jag för övrigt tjänat 88 kronor på nya aktierna.

 

Hellman och fortsatt kris

 Va.

Jo det kommer att handla om denna 30-årskris. 

Skrivet på en telefon för första gången. 

Jakob Hellman har släppt en skiva. Om du inte vet så är det väldigt länge sen sist. Det är trösterikt. Ty jag vill inte ens veta hur Jakob Hellmans 30-årskris var. 

Men vi har en sak gemensam, Hellman och jag. Vi liksom struntade i att surfa på vår våg när den kom. Ty denna blogg har en dag för sju år sedan peakat. Ungefär 200 gånger mer läsare än vanligt. 

Jo paniken utbröt och efterföljdes av två års tystnad. 

Det här med opublicerade inlägg handlar om min 30-årskris

 
Det är en sorts dagbok och därför full av sådant som väcker lite skam såhär i efterhand. Utan att vara förmäten, väcker det ibland lite stolthet att publicera sånt som är 7-8 år gammalt. Det är lättare med lite distans. 

Det är extra aktuellt med sånt jag gjort tidigare i livet, jag har nämligen en 30-årskris på gång. Jag tänker inte hymla med det. Jag har panik. Har gjort mycket och är på god väg me mer. Att jag inte förstod mina möjligheter i livet tidigare. Att jag nu är 30 år. Vuxen och det känns som att nu äntligen har jag en bild av vad mitt liv ska gå ut på. Eller bild, en känsla snarare. 

Den här texten kommer att bli lång. Ska en kris behandlas så må det bli en lång text. 

Den här krisen ska bejakas fullt ut. En gråt har det blivit, det var en blandning av hoppfull livslust och insikten om innebörden i texten till "Vem kan segla förutan vind". Dottern gillar den som vaggvisa. Mitt i sången kommer tårarna och den där känslan av gråt. Hon ska precis somna. Gråten väller, hålls emot. Kroppen skakar, min stora tunga kropp bredvid hennes lilla. Hon somnade med handen på mitt ansikte. Ett sista ryck i mustaschen, sen brast det. Jag är så lycklig att vi vaknar igen nästa dag båda två.  Alla tre. Alla. 

Det ska bejakas sidor i den här krisen. Nyckfulla orationella sidor, idéer som är barnsliga, insikter som är obetydliga i praktiken med av intresse i filosofin. Och filosofi, det gör sig bäst på Youtube. Just i stunden som är nu, råder massiv inspiration från Beau Mills, på Youtube såklart. Beau (uttalas Bow) är någon person som vad det verkar håller på med äventyr. Paddling runt Afrika. Sånt. Beau bytte nyss spår, hittade äventyr i sin närhet. Ett särskilt inspirerande var att göra ett småjobbsmarathon under 24 timmar. Så många småjobb som möjligt samt att en gång i timmen springa 1/24 av ett marathon ( vilket är typ ett varv runt Gåltjärn). 
Nu ska den här 30-åringen inte ut och springa. Men nyckeln till ett rikt liv finns i just det där. Att hitta äventyr i sin närhet. Att göra något nytt, utsätta sig för något oväntat, vidga det mönster som är ens liv. Att bygga en koja i ett träd, fast man är vuxen. Att ta ledigt och sova under en gran. Att börja dansa. Läsa en kurs. Lära sig ett instrument. Vad som helst, följa en idé med liv och lust. LUST.

Vi lever nog mer än vi anar på lust. 

Nu måste någon dra i bromsen, vi är olika, en del blir bara stressad av tanken. Det är såklart OK. Men det här är min kris. Mitt jag. 

Tittar vi på dagen som gått och utvärderar den i relation till ett ändligt liv, ja då får de flesta lite panik. Det är den paniken jag har. Inte dödsånget, men lite lätt stress. Dödsstress? Det kanske är det som är ålderskris. Lite stress över livet före döden. 

Min mamma har lärt mig att hämta styrka ur stress, att lasta på så en knappt orkar och sen bara köra. Hon har gjort det i större delen av sitt liv. Hållit ihop, knakat i fogarna men kört på. Stress är väl en motivator av rang på det viset att det verkligen får igång grejer. I dag ledde min lätta dödsstress till att jag bet ihop och diskade undan fast kunde lämnat det till imorgon. Ultimat om en ålderskris får fart på en bidrag till hushållsarbetet. 

Det finns paralellt en kraft att hämta i att ta det lugnt. Det var närvarande i Beau Mills marathondag med småsysslor. Det var en lång lista på saker som skulle göras. Staket målades, bord byggdes. Men han sov också, åt sin första egenodlade apelsin, spelade alfapet och jag tror han hintade om att han hade sex med sin fru. Alltså alla delar av livet. Det är så lätt att fokusera på alla sysslor som har praktisk verkan. Hjärnan (min) tänker automatiskt att hans marathon bara ska innehålla arbete. Men utan rangordning hade Beau blandat de praktiska med det själsliga. Blanda det praktiska med det själsliga utan rang. Amen. Det är visdom för mig. Identifierad visdom är det som är filosofi. 

Den här krisen är orationell. Helt opåkallad och respektlös mot alla andra som har det värre. Det är påtagligt. Magnus har ingen grund för sin kris. Nu är den här, så grund finns ju, uppenbart. Den här krisen är påhittad och verklig på samma gång. Den här krisen är en ögonöppnare av redan öppna ögon. Som en struma, en köldkörtel i amok. 

Rent praktiskt har det redan mynnat ut i ganska många saker. Fondsparande, projektstartande, kåstäljande, budgetering, bastubad, diskande, matlagning. Allt har fått en skjuts av min milda stress över livet i allmänhet i samband med en viss uppnåd ålder. Det har utan tvekan satt mer fart. Positivt.

Den här krisen gör mig lite ängslig, lättretad. Mycket uppfattas som kritik. Det blir nog lätt så när stressen tilltar.

Den här krisen får mig att vilja göra mer av mindre. Att orka spikdra rivningsvirke och elda det i bastun istället för en meningslös brasa. Kraft att göra det ultimata. Att orka snåla. Att laga bilen en gång till istället för att byta ut den. Att orka mer när andra orkar mindre. Att bita ihop och jobba på, samtidigt inte glömma att på samma lista ha det själsliga. 

Undra om just någon läser det här. Jag vill faktiskt inte veta. Tror jag. 

Opublicerat inlägg från 2013, en orgie i författardrömmar. Som en imitation i text. Spännande.

I en liten låda på ett bord ligger en kattunge. Som en knuten näve ligger den ihopkurad och alldeles död. Den varken spinner eller jamar, klöser eller leker. Andas inte, utom tvivel är den död. För ett par timmar sedan hade skuggorna från den dansat över golvet när kattungen jagade fjärilarna mellan fönsterkarmarna, mot de skitiga fönsterrutorna. Solen lyste eftermiddagsslött genom den grova granen på tomtgränsens grenverk. Lägsta grenen skavd av ett rep, kåda sipprar där repet gnagt sig genom den tunna barken. Lukten påminner om jobbet på sågen. Truckens stank av diesel och hydraulolja blandades ofta med terpentin och just kåda. Repet var av samma typ som det hen knöt upp dörren i trucken med när det var riktigt varma dagar mellan stabbarna. Repet som översvämmade alla som jobbade kring pappersbruket. Det där repet som löpte jämte valsarna i pappersmaskinerna, vad det gjorde där visste hen inte men det var en lycka att komma över en linda uttjänt rep av den typen. Lent och stark rep, vävt i ett rutmönster. Som nytt var det klargult men med tiden bleknade det och fick en mer gräddvit färg.  Han hängde nyss upp båten på gaveln till boden med samma rep. Snorungarna som lånat båten sist hade pissat i förvaringslådan som fanns under roddsätet. Utan lov tog de båten, rodde runt runt i tjärnen långt in på natten, varv på varv. Morgonen efter låg fyra gäddor bredvid bryggan, båten knappt uppdragen ur sjön, lite blåst hade fått den att driva iväg. Och piss-stanken som kom som en våg när lådan under roddsäste öppandes. Grannen tyckte att han borde sätta ett lås på kedjan precis som han gjort förra sommaren. Ett litet bara, fast ett dyrt som inte rostar och kärvar. Ellet ett sånt där från Överskosttsbolaget, armens gamla rundade lås med den där halvcylindriska nyckeln. De kärvade fan aldrig, sa grannen med stolthet i rösten. En stolthet över hur rejält försvaret var förr i tiden. Det vilade där inne, sipprade ut när tanken rörde vid något som påminde om de 15 månader grannen hade gjort rekryten på sjuttiotalet. Grannen forsatte; å andra sidan funkade var femte lås till varandra, men det spelade ingen roll, ungarna ger fan i båten om det bara sitter ett lås i vägen. "Ge fan i båten är bättre en ta fan i båten, för då får man ju ro så mycket." Grannens skämt.

Döden, du kan inte göra något. Nej det funkar inte med cellgifter, ett skämt räddar honom inte. Det finns inga rep som han kan klamra sig fast vid medan du drar upp honom ur hålet. Det är bottenlöst, det kan bara sluta på ett sätt. Dimmor kommer dra in, fukta dig där du står och fryser medan de täcker sikten och mörkret lägger sig. Du kan ta döden i din hand, döden är ett hantverk. Dimman kommer, men fokusera inte på den, du har inget att sätta emot. Vi bäddar för sorgen, jag hoppas vi får hålla handen när mörkret kommer. Som de höll hennes hand, urmodern. De sjöng för henne, höll handen och sjöng. Hon var ingen fågelunge där i sängen. Hon var fågelmamman som dog. Fågelungarna hon ruvat och matat satt runt henne. De sjöng sånger.


Solen ska inte gå upp på flera timmar, det har snöat i natt. Om en kvart ringer väckarklockan. Han tar sin nariga hand från bröstet och trycker av alarmet innan det hinner gå igång. Hans rygg som ligger tryckt mot madrassen, den är stelare i dag än igår, försiktigt tar han sig upp ur sängen ut i köket. Det finns te kvar i kannan sen kvällen innan. Han fyller en kopp och ställer in i micron. Ångesten över att snart behöva möta problemen som tjugo minusgrader skapar i en lagård sveper över honom och han förmår inte gå och hämta tidningen. Tankarna trycker ner honom på pinnstolen, skopar arbetslusten ur honom. Trettio mjölkstinna kossor, tjugo minusgrader. Skruvarna kommer inte att skruva säden. Ensilaget kommer vara stelfruset. Kossorna kommer skita strålar av rinnande skit. Kladdet, fukten som rinner i taket när värmen från trettio kor möter kylan av januari på andra sidan väggar, dörrar och tak.


Rött vin i en gammal syltburk, jävlar vad snyggt. Det hade varit en kamp att få bort de sista kladdiga resterna av Bobs fula etikett. Men nu var jordgubbsylt var utbytt mot rödvin, och fan vad det såg helt rätt dekadent men städat ut. Snart skulle Anna komma hem, först en spark mot dörren som man måste göra för att handtaget ska gå att trycka ner, sen stöket när hon vräker in tre kassar och en väska över tröskeln. Pust och stön skulle höras när den blå jacka åkte upp på spiken, skorna skulle hon sparka av sig mot  skostället. Det var ljud av vardagen, en bättre hälft som kom hem. Han lyfte burken med rödvin mot glödlampan som hängde i en sladd över diskbänken. Det var dags att gå ut nu, klockan var snart halv fem och han borde satt igång för en bra stund sedan.

Opbulicerat inlägg från, minns inte. 2014 i mars kanske.

Sen Kiev har det har varit totalt stopp på alla fronter. Det är som en mjölksyra i huvudet. Kroppen skriker efter att få göra något enkelt. Som att åka bil, hugga ved, träna, sova eller promenera planlöst.

Nu är det precis vad jag gör, en helg i paus. Inte ens en telefon, den har Apple tagit till Nederländerna. Klart sitter jag klistrad vid datorn men jag jobbar inte. Tittar mest på "Mega factory" och film.
12 Angry Men borde ingå i kurserna om rättsjournalistik, fantastisk film.

Opublicerat inlägg från juni 2014

JAG BORDE SÖKA JOBB. - men avstår.

Opublicerat inlägg från 15 Mars 2015. Jag var jättemycket en mediamänniska. Nyutbildad. Men fina bilder!

En

DISCLAIMER: DETTA SKREVS 2015 osv. 



 Ibland journalist som fotar själv. Ibland en fotograf som skriver.
"Multimupp" kallas det i brist på bättre. Bara att vänta in att tiden ska gå och yrket blir mer av en accepterad roll än en lösning i krisen. Kanske.

Den typiska multimuppen är en fotograf som tvingas börjar skriva själv. Eller en skrivande journalist som börja fota på ledningens kommando.

"Men vad är du egentligen?"

Hej! Jag heter Magnus och jag kan båda delarna - gör båda delarna. Även om det är idealet i branschen, verkar det inte gå in att någon vill göra båda på ett bra sätt.

"Ja, alltså du är fotograf i grunden eller?"

Trångsynthet kan vi kalla det.

"Vad ska du med den till? Är du materialkåt eller?" När jag vill ha en bra kamera. 




Sen fick jag tjata, kan jag låna en bättre kamera i dag?

Sen ramlade en ettabild in. Sen nästa. Sen heldagar som fotograf.

Skrivet på min tjugonionde födelsedag men legat opublicerat i ett år.

Säkert att någon sagt det, försökt förmedlat insikten till mig. Inte förstod en annan vad det handlade om, då. 

Det här med att få ett barn, är som att vidga sig själv. Det blev inte en till separat människa som jag trodde, nya människor i ens liv brukar ju fortsätta vara en separat människa även om de blir en nära. Men det här barnet är en fullkomlig förlängning av ens eget jag. Hennes gråt är mitt och skrattet och allt. 

Det hade jag ingen aning om. 

Kraftig och uthängd i tabell och diagram

Tror nog det skrivits om den gången det svart på vitt bevisades att det var något fel, på mig. En plansch på en vägg. Alla elever i två klasser var med. 

Vi övade på att göra diagram utifrån en tabell. 

I tabellen hade vi skrivit hur långa vi var. I nästa kolumn hur mycket vi vägde. Carro, Micka och jag var längst. Det framgick tydligt redan i tabellen. Jag var tyngst, det framgick också rätt tydligt i tabellen.

Sen blev det ett diagram. Ofantligt tydligt sätt att redovisa data. Mitt namn vilade lite över y-axelns tänkta maxvärde. Magnus väger lika mycket som tre Ellen kunde man utläsa, fan i mig uppfatta på ren känsla. Stapeln var ju tre gånger högre. 

Vilken skitlärare. 

Runt 20 år senare träffar jag samma lärare igen.

- Kul att du hitta något som du trivs med, att bli bonde sådär! Jag minna att du inte kom så bra överens med multiplikationstabellen"

Jag har sedan dess varit så jävla kränkt. Med rätta? I hennes ögon är jag ju bara fet och dum. Baserat på två läsår i mellanstadiet.

Jag har nu skickat mina slutbetyg till henne samt utdrag ur min sjukjournal där jag beskrivs som "kraftig". Skoja. Jag hoppas bara att ingen mattelärare någonsin får samma dumma idé. Och försöker själv tänka på om jag  baserar min bild av olika människor på vääääldigt gamla meriter. Dock har jag lite samma fördom om bönder pga en Facebookgrupp som heter "Lantbrukaren". 

Allmäntillstånd: Kraftig

På cykeln på väg hem klirrade det romantiskt från ett par vinflaskor baki vagnen. Då slog en svag tanke till, som svaga tankar ofta gör verkar de mer imponerande i stunden än vad de kanske är i evigheten. I stunden var det en stark insikt, nu har den bleknat. Ett tag glömde jag till och med bort den.

Nu har jag kommit fram med cykel, vagn och klirrande flaskor. Deklarerat mitt allmäntillstånd för fru och dotter som "trött och oäten". 

Apropå allmäntillstånd, i min sjukjournal står det på ett ställe "Allmäntillstånd: Kraftig".  Det kanske finns en lathund i någon läkarbok som klargör om det betyder "lite fet" eller "stor å stark" eller "lagom fet" eller liknande. Det skulle vara intressant, ibland är avsaknaden av säker innebörd av väldigt stor innebörd. 

Hur som, trött och oäten har gått till bara trött. 

Insikten på cykeln var denna: 

Det går att tänka nästan vad som helst. Det finns inga gränser, bara avsaknad av förstådd innebörd. 
Alltså att det inte går att förstå vad som tänktes, det är för svårt att tolka för vårt förstånd. Det är inte kompatibelt med vårt medvetande. Vi har kapaciteten att föreställa oss, uppfatta, men inte att förstå. Som universum om du vill. Du uppfattar det, men inte kan du tolka eller förstå det, egentligen. 

Det var hur som en skön insikt, om än inte så storslagen som tidigare tänkt.