Den där nya haspeln ligger på. Dörren som leder ner i en stupande trappa, katten med magen rullar ner när jag lyckats svepa av haspeln med armbågen. Den är konstigt tjock den katten, en karaktäristisk kroppsform som just nu troligen gör den tacksam som barndomsminne för mina syskonbarn. Jag kan inte ha varit mycket äldre när min bardoms mest karaktäristiska katt rullade ner för källartrappan. En grå katt med grovt brunspräckel över hela kroppen. Smal men ändå rund som en mjölkko. Knölen, katten hette Knölen på grund av en navel som var stor som en golfboll. Den fick ungar där i källarn. Thure backade över Knölen en sommardag när ungarna var borta sen länge. Det stank av var och sår i mormors vävrum på övervåningen där katten skulle få vård. Jag fick lägga katten i en kartong och Robban sköt den med hagelbössan nere på kasa.
Haspeln är ny, den har inte suttit där förrns de senaste åren, när syskonen fick barn. Hela barndomen var dörren till den stupande trappan en fälla man noga aktade sig för då låset inte gjorde mer än att hålla dörren stängd. En ovetande som trodde sig kunna luta sig mot dörren i tron om att den ska ge stöd kunde stupa handlöst ner i trappen.
Nästa generation på gården kommer lita mer på dörrarna. Det är inte positivt tror jag. Bara en person ramlade ner där, hon mår bra i dag och blev en mycket bra människa. Kanske för att hon inte litar så blint på en stängd dörr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar