Allmäntillstånd: Kraftig

På cykeln på väg hem klirrade det romantiskt från ett par vinflaskor baki vagnen. Då slog en svag tanke till, som svaga tankar ofta gör verkar de mer imponerande i stunden än vad de kanske är i evigheten. I stunden var det en stark insikt, nu har den bleknat. Ett tag glömde jag till och med bort den.

Nu har jag kommit fram med cykel, vagn och klirrande flaskor. Deklarerat mitt allmäntillstånd för fru och dotter som "trött och oäten". 

Apropå allmäntillstånd, i min sjukjournal står det på ett ställe "Allmäntillstånd: Kraftig".  Det kanske finns en lathund i någon läkarbok som klargör om det betyder "lite fet" eller "stor å stark" eller "lagom fet" eller liknande. Det skulle vara intressant, ibland är avsaknaden av säker innebörd av väldigt stor innebörd. 

Hur som, trött och oäten har gått till bara trött. 

Insikten på cykeln var denna: 

Det går att tänka nästan vad som helst. Det finns inga gränser, bara avsaknad av förstådd innebörd. 
Alltså att det inte går att förstå vad som tänktes, det är för svårt att tolka för vårt förstånd. Det är inte kompatibelt med vårt medvetande. Vi har kapaciteten att föreställa oss, uppfatta, men inte att förstå. Som universum om du vill. Du uppfattar det, men inte kan du tolka eller förstå det, egentligen. 

Det var hur som en skön insikt, om än inte så storslagen som tidigare tänkt. 

Livskris avvärjd

Det nalkades milstolpar i livet och det var lite stressande. Började tänka på en bok jag läste för kring tio år sedan. Det handlade om Platon. Men minnet var svagt, som lite suddigt och sammanblandat. Något med själen och kroppen. 

Som en sann nittiotalist gick jag till Youtube. 

Det här klippen nedan är så bra.

ÄLSKAR stoiker. Marcus Aurelius har  hjälpt mig mer än någon präst gjort.

Kan vi starta ett samfund som handlar om filosofi, utan tveksam tro och kod. Finns det?  Jag är på.

Jag tror jag var 22 år gammal den dagen.

Det finns ett glatt barndomsminne, jag hade burit med mig en liten grävmaskin till ett ställe i en slänt på betet där kossorna krafsat fram en liten raskant i sanden. Jag grävde med den lilla grävmaskinen, skopa för skopa. Larvade fram och grävde vägar, terasser och diken.


Sen reste jag mig upp, sen dess har jag inte kunnat leka just så igen.

Jag tror jag var 22 år gammal den dagen.

Opublicerat inlägg från 2014

Sedan sist har det hänt mycket.

Jag vet inte var jag ska börja och vad man ska skriva. Vem har med det att göra, vad ska vi få för utbyte av det jag säger. Ofta är det ju bara något som slipper ur mig. Inte genomtänkt eller samhällsviktigt, mest illa dold självgodhet.

Självgod. Mycket, faktiskt det allra mesta som händer handlar inte om en själv. Jag har tänkt mycket på det sen sist, det har ju hänt så mycket. Något kanske drabbar någon annan, långt borta. Underligt att jag här, som är fysiskt avlägsen ändå känner så mycket av vad som hänt där borta. Jag är här, hel. Jag är frisk. Ändå drabbar det mig, här långt utanför det som faktiskt fysiskt hänt.

Jag intalar mig att det är OK att jag känner saker, även om de inte direkt är jag som drabbats. Upptäckter att jag inte bara är jag. Ändå klandrar jag mig för att ta för stor del, jag mår bra och jag är frisk. Eller? Är jag frisk när en vän, som det verkar, aldrig kommer vara sig lik. Kanske inte leva sitt tänkta liv.

Nä, tisdag kväll för två veckor sen var jag inte frisk. Inte dagarna, nätterna och veckorna efter. Oro. Jag har haft problem med oro sen jag var liten. Oro för att göra mig illa i en pulkabacke. Oro för att ekonomin inte ska gå ihop. Oro för att jag ska sluta andas i sömnen. Oro att det som piper i öronen ska explodera. Jag hyperventilerade ibland som barn när jag skulle sova. Så medveten om andningen att den inte tycktes hitta tillbaka till den automatiska takten. Jag andades det dramatiska, gick mot crescendot. Sen svart.

Fan nu handlar det om mig i den här texten. Jag har inte varit med om en olycka. Det har någon annan, men jag med. På ett sätt.

Opublicerat inlägg från 2014

Ingenting särskilt, bara borde berätta om hur mycket jag gillar att köra fina bilar lagom fort och ganska långt.

Opublierat inlägg från 2014

På en middag för ett tag sedan berättade jag plötsligt om hur jag som sjuåring köpte ett proppskåp på Österholms loppis på Solumskvarn. Det var ett kristallklart minne, sex proppar i två rader. Huven var borta. Halvgott om proppar och en massa kablar kvar. Jag skruvade isär, klippte kablarna och mekade.

Det var en bra sommar.

(opublicerat inlägg från 2014) Som att prata med ett ex (Om jag haft ett)

Hej, hhmhm, kul att se dig.

Ja, det var ett tag sedan. Jo, jag mår bra. Det är ingen fara med mig, det rullar på. Jobbar på tidningen, som förut, lite nu och då. Vikarierar. I morgon går jag på schemat, fasta tider hela sommaren. Så det är skönt, det är det. Lite lättare att planera å så.

Precis, jag skaffade ett par får, eller tjugo stycken. Haha, eehm. Ja, jag tyckte det skulle vara kul att prova, tänkte jag. Lite lättsammare än kor. Kan ju lyfta upp och kolla på dem om man vill å så.

Annars hjälper jag väl till här hemma du vet, kör traktor, stänger beten.




Så känns det nu, lite stelt. Någon sorts förhoppning om att det ska bli vad det var, att gnistan ska komma igen. Jag och bloggen var en gång något. Nu är vi något som har historia.

Jag har historia med några, en del fina tjejer. Men precis som med bloggen går det sådär.

Hur ska jag kunna formulera sådant här när jag vet att min mammas jobbarkompisar kan läsa det. Min moster, min familj.
Det har kommit att bli det stora hindret. Vad folk ska tycka, alltså inte om mig. Utan om det jag skriver om dem.

"Skriv om något annat"
 Ingen vill läsa om annan än sig själv.

Jag kommer inte längre nu.

Eller jo.
Men som i en helg nyss.
Jag var på fest, sen krogen. Jag pratade med flera jättetrevliga tjejer. Såhär i efterhand förstår jag att en flörtade. Jag förstod det inte då, men nu förstår jag att den handen inte hade där att göra av  misstag. Nu fattar jag det, cirka två veckor senare. Men vad spelar det för roll? Ingen roll alls.
Jag sa även till en deprimerad person att livet "Har sina upp och nedgångar, så var är du nu?"
"I en uppgång, tror jag" svarade hen som alltså var uttalat deprimerad.
Jag kände mig dum och socialt inkompetent och vände mig om, där stod hon med handen. Hon bjöd på en öl, jag tänkte att hon måste ha ett bra jobb. Skålade och sen gick jag till ett bord och ojade mig över att min telefon inte hade nog med batteri.

Viksjö och sedan okänd

Tre mil norr om byn jag vuxt upp i ligger Viksjö. Där bor en man som jobbade med att svetsa båtar en gång i tiden. Nu vet jag inte vad han gör.

Bubbla

Jag är en bubbla.

Har du pratat med mig i verkligheten borde du kunnat ana en liten hinna i luften mellan dig och mig. Vi hör varandra bra, ser helt klart ut och in, men där är en liten sfär som håller oss i sär.

Ibland glänser den till, den där filmen av såpliknande hinna som omsluter mig på alla sidor likt gud i en bön. Bubblan sväller när jag andas ut och krymper när jag drar in luft. Den töjer sig för handen när jag sträcker mig ut. Du vet som en klassisk såpbubbla finns det inget som hindrar min arm från att sträcka sit ut ur bubblan. Hinnan sluter bara tätt kring armen, när jag drar in den i bubblan igen sluts hinnan, inte ett spår finns kvar där i skiktet. Kanske en oljig virvel som snart flyter ut och bort.

Jag har regnbågsfärgade hängslen på mig i detta nu. Tänk dig det i en bubbla! Ha. GOD NATT

Skvalp

Söndag och imorgon är det skvalpdag igen.

Det stämmer ju inte det där med "vardag".

Var dag är inte lik var dag.
Det skvalpar mer, ungefär samma men ändå liksom händer det saker på en vardag som inte är vardag, en liten våg i sinuskurvan över ens livshändelser. Som ett skvalp mot en brygga. Skvalp men även våg och därmed unik och inte lika med den förra och alla andra.

Som i fredags. Fredag är en klassisk semivardag i vanliga fall. Vi gjorde det semivardagliga i att bada på badhus. Där, då, gick det en våg i mätningen av livsupplevelse. Där på en blank fredag upptäcker min dotter att vatten finns. Det är en process som man inte minns att man gått igenom, det här att bilda en uppfattning om vatten. Vilket var egentligen mitt första intryck av vatten? Det minns man ju inte, men troligen har du också en gång upplevt vatten som något nytt.
Där for hennes hand genom ytan,  greppade och betraktade när något som kändes i handen först inte var kvar efter greppet. Hissnande. Hon gillar att bada numera, så om Vatten läser detta kan du vara lugn och trygg i att i det här fallet var ditt intryck gott.  Trams.

Det var samma sak den där tisdagen för ett par månader sedan då hon började ana att de där två armarna som viftade omkring var hennes egna, att hon bestämde över båda två. Den dagen var ju inget och icke lik var dag som går.

Nu ska jag återgå till att fundera var och hur olika träd borde planteras och andra huggas bort. Det upptar en gedigen bit av min skvalpande tid. Om hundra år kommer spår av ens skvalpande tankar kanske bryta en horisont.

JODUTACKARS

Om el

Den här serien Tjernobyl tolkar jag som en bild av klimatförändringarna. Vi bara ljuger, vill inte inse och blundar. 

Fattar man vad jag menar? 

Hur som var det ju smart att ha med det där med att Fares Fares sköt alla hundar i Pripyat och att den där militären sköt gummans kossa. För vi kan inte ta till oss hemska saker om det inte blir JÄVLIGT tydligt att djuren led minsann också. 

Det är bara sjuka människor som känner mer med djur än med människor. Gör man det borde man gå na kurs i empati. 

Nu kör de ännu ett par bitar av ett vindkraftverk förbi nere på vägen här. Nu kommer det. 

Tre varningsbilar. 

Fyra! 

Ett bottenrör, en varnignsbil till, en till varningsbil, ännu en varningsbil, en lastbil med bottenrör, en varningsbil, två till varningsbilar. Slut. 

Om det satt en person i varje fordon så sysselsätts det just nu 12 pers med att flytta två rör till Kråktorpet. Tänkt det tänkte man sig nog inte när man döpte den lilla plätten skog.

Den här bloggen är som en katt i en låda med gift som man inte vet om den lever eller inte

Nästan fyra år, sen ganska tätt och så plötsligt ett års uppehåll. Från ingenstans- PANG PANG PANG. Ett par inlägg på denna bloggeria. 

Jag är djupt tillfreds med denna bloggs syfte och mål.

Jag lärde mig i dag om Schrödingers katt (Skiter i hur namnet stavas pga orkar inte kolla).

Den är precis som den här bloggen. Död och levande på samma gång. 

Katten bor i en låda med ett gift i en behållare som som har 50% chans att den går sönder och släpper ut giftet och dödar katten. Så länge vi inte kollar i lådan är katten, så vitt vi vet, både levande och död. När vi till sist öppnar lådan ser vi hur det står till med katten. Eller bloggen i det här fallet. 

H

Så. 

Livet just nu.

Jag kliver upp 07.00. Vi brukar äta frukost tillsammans. Gröt, fikon, russin, äpple, kaffe med mjölk. Men i vecka 40+ är det viktigare med sömn. Så jag äter själv nu. Gröt, fikon, kaffe med mjölk. Jag ids inte hacka äpple om inte Amanda är vaken. 

Jag har sen händerna fritt bundna att forma dagen. Jag spikar på ett hus. Rutan. Det går bra, men vissa dagar är det bara omöjligt att bestämma sig. Då gör jag bättre nytta med något annat. 

Denna vecka har en pärsättare renoverats. En såmaskin riktats. En Såmaskin byggts. Saker flyttats. Tomater planterats om. 

Slarvigt

Tänker att samhället bygger på ett väl genomfört arbete. Tänker att det inte riktigt är sant, samhället bygger på slarv också. Att slarva kan ibland vara att göra ett arbete väl genomfört tänker jag. Västerbottensost var slarv och bra konst är väl lite slarvigt? Vackra hus är lite slarvigt byggda. Naturen är väldigt slarvig av sig kan jag tycka, skvätter och har sig, håller inga scheman eller avtal. 

Nu ska jag städa. Mattias Alkberg är lite slarvig, eller? 

töltar fram på tangentbordet med fingrarna

Det gjorde mig mycket ont att jobba som en skrivande person. Skrivande personer till professionen blir lätt lite utmärglade till lusten.

Jag har inte känt lust inför skrivande sedan 2013. 

Nu skiter jag i rätt mycket av detaljerna, i de små tingen som gör en text duglig för petiga läsare. Jag hänger inte upp mig på att det saknas kommatecken eller punkteras, om meningens satser kommer i en lottad ordning. Det får bara flöda, det måste vara så jag kommer vidare. Om inte annat så är det den lättaste vägen att vandra pga jag är en lättjefull person. Lat! 

Jag vill inte längre ändra en text i efterhand, jag har ändrat texter i efterhand i jättemånga år nu. Våndats och fastnat. Men den hästen är slaktad, nu är det en ny polle. En inriden men obrydd islandshäst, jag töltar fram på tangentbordet med fingrarna.

Och precis här (börja en mening med order och!) gick jag tillbaka och ville ändra i texten i efterhand. Precis när jag var inne i en bild av töltande fingrar gjorde min presationsjävel halt och vääääägrade tölta vidare obrydd om Sofia Mirjamsdotter skulle kunna läsa texten utan att tappa andan. 

Redlighetens sed - Jag tänker inte googla, jag tänker bara tvivla.

Jag lyder till stora delar under redlighet och sed. God sed och redlighet i arbetet. Det gör jag för att folk ska äta saker som jag gör, är jag inte tuktad av god sed och redlighet kan folk bli sjuka och därför är det rederlighetens bana som gäller för mig, samt den goda sedens bana. Dom följer samma leder och spår.

Man får inte slarva så värst om man ska vara redlig och sedlig.

För någon dag sedan läste jag en text med information om ett arrangemang, där stod att läsa att man skulle vi ett tillfälle få en "token" som jag tror utläses "tåwken". Det kändes lite osedligt och oredligt att kalla en kupong för token.

Men, nu finns det en risk här! Jag har inte undersökt om en token verkligen är en kupong. Det kanske är något annat.

Vad det än är så tvivlar jag på tilltaget. Jag tänker inte googla, jag tänker bara tvivla.

Svag tanke, nu nerskriven.

Jag är 27 år och har precis nu nojat över att dö rockdöden. Nästan inget tyder på att det ska ske, men det vore fan typiskt att tänka så och vips blev det rockdöden i alla fall. Vissa saker tyder på att jag rent rockstjärnemässigt har haft min topp. Tecken som att jag slutat bry mig om kläder, som att håret är bra tunt ovan pannan. Vikarna mina är som vassen i sjön. Ja, liksom vatten och land på samma gång. Vatten och land på samma gång är inte rockdöden.

Jag tror för övrigt att kristendomen skulle få ett litet, kanske obemärkt, uppsving om fler som jag började hävda att Jesus var 27 år när han dog. 

Är det här en smal referens?

"Glad påsk, visste du att Jesus var 27 år när han dog? Precis som Curt Cobain. Kristendom är lika coolt som grunge."

Svag tanke, nu nerskriven.

Nära naken

Det är ganska många av mina nära vänner jag aldrig sett naken. Jag börjar tvivla om vi egentligen är så nära vänner. Tänker att jag inte gillar tanken på att mina vänner ska tycka det är jobbigt att vara naken inför mig. Att deras hjärna ska tänka att min hjärna tänker elaka saker som jag tänker berätta för någon. Det gör jag ju inte, det enda jag tänker på är att alla ser nästan likadana ut som alla andra när de är nakna och på situationen att någon är naken, bara det upptar ganska mycket att mitt fokus. Jag hinner inte analysera, för mycket stress.

Orbitrol

Orbitrol

Jag vet vad en orbitrol är

Solonoid

Jag vet vad en solonoid är

Ballofix

Jag vet vad en ballofix är

Ballatorrem

Jag vet vad en ballatorrem är

Nygifta

Jag har ett fint minne av att lägga pussel till 04 på natten med ett nygift par.

Buena Vista Social Club

Har du aldrig gått i snöskor på lätt skare tycker jag att du ska göra det. Det går lätt, som att lyssna på Buena Vista Social Club.

Båda tingen, Buena Vista Social Club och snöskor, är influenser från min flickvän. Utan henne hade jag inte haft något av det. Jag är tacksam att jag har Buena Vista Social Club, snöskor och flickvän. 

Flickvännens senaste genidrag var att använda Spotifys radiotjänst och ställa in den att spela musik utifrån Buena Vista Social Club. Mysigt när man kommer hem från en snöskopromenad. 

Min granne har tretton hundar. 

Nu har jag inget mer att säga.

Kanske för att hon inte litar så blint på en stängd dörr

Den där nya haspeln ligger på. Dörren som leder ner i en stupande trappa, katten med magen rullar ner när jag lyckats svepa av haspeln med armbågen. Den är konstigt tjock den katten, en karaktäristisk kroppsform som just nu troligen gör den tacksam som barndomsminne för mina syskonbarn. Jag kan inte ha varit mycket äldre när min bardoms mest karaktäristiska katt rullade ner för källartrappan. En grå katt med grovt brunspräckel över hela kroppen. Smal men ändå rund som en mjölkko. Knölen, katten hette Knölen på grund av en navel som var stor som en golfboll. Den fick ungar där i källarn. Thure backade över Knölen en sommardag när ungarna var borta sen länge. Det stank av var och sår i mormors vävrum på övervåningen där katten skulle få vård. Jag fick lägga katten i en kartong och Robban sköt den med hagelbössan nere på kasa.

Haspeln är ny, den har inte suttit där förrns de senaste åren, när syskonen fick barn. Hela barndomen var dörren till den stupande trappan en fälla man noga aktade sig för då låset inte gjorde mer än att hålla dörren stängd. En ovetande som trodde sig kunna luta sig mot dörren i tron om att den ska ge stöd kunde stupa handlöst ner i trappen. 

Nästa generation på gården kommer lita mer på dörrarna. Det är inte positivt tror jag. Bara en person ramlade ner där, hon mår bra i dag och blev en mycket bra människa. Kanske för att hon inte litar så blint på en stängd dörr. 

Inte på kanten

Jag älskar kuperade landskap, Norge är vackert. Jag hatar stup och kanter. Jag gillar att vara på en höjd, men inte på kanten. Jag gillar inte när man inte äter kanten av bröd. Jag hatar att gå på Sundsvallsbron för den har två kanter, man är så nära kanten hur man än gör.
Kommer man på kant med psyket är kanter inget man ska uppsöka i onödan.

Kantra är en otroligt långsamt verb med mycket kraft. Fartyg kantrar.

Drunkna i skillnaden mellan noll och något

Jag drunknar emellanåt i skillnaden mellan noll och något.
Stilla och i rörelse.
När jag gör det kan jag inte sluta tänka att noll inte finns.

Såhär drunknar man i skillnaden:

Noll - du rör dig i noll kilometer i timmen. Du kommer aldrig fram.

Ett - du rör dig i en kilometer i timmen. Du kommer att komma fram någon gång.

Skillnaden är alltså någon gång och aldrig. Och det är en oerhörd och för mig otrolig skillnad. Att stå still och röra sig åtminstone lite.
Där drunknar jag.

Men, det är bra att tänka på det när man källsorterar och gör andra små saker för klimat och miljö. Noll eller något.

Att det heter källsortera och inte kärlsortera upptäckte jag i dag. 27 år gammal. Livet.

Himlade en stund

Där mitt i morötterna, himlade med ögonen. Jag såg moln och en fågel, se solen när mina ögon himlade. Himlade ner mot siluetten av huset, himlade upp mot nocken av lagården. Himlade längs åsrygggen, vid Torstens brygga himlade ögonen upp. Blå himmel. Himlade ner. Ingen älg på Elidas lägda. Hör att någon kör röjsåg i stenskravlet på Lövsättsberget. Såg jorden på mina skor och kände sval vind från öst.